andreakarolina

Jag tror jag är rädd. Rädd för att INTE lyckas, men MINST lika rädd för att faktiskt göra det. För vad innebär det egentligen? Att jag en gång för alla säger hejdå till mina skådespelar drömmar, att jag lämnar ett "egocentriskt" kreativt estetiskt liv bakom mig för att bli en vanlig tråkig svensklärare som sysslar med drama lite på sidan om för att fördjupa kunskapen i eleverna, att leva ett svensson liv i en by någonstans. Jag vet inte om jag vill det. Eller om det här är mitt huvud som ställer till det för att jag inte tror att jag kan klara av universitets studier? De senaste åren har mitt fokus skiftats helt. Kanske är det så när man blir äldre. Jag längtar tills den dagen när jag gifter mig, eller den dag när det växer ett litet barn inom mig. Samtidigt vill en del av mig åka iväg någonstans, inte behöva bry mig, ha ansvar utan bara få vara. Fan jag vet inte. Jag hatar uppsatsen, jag hatar skuldkänslorna när inget blir gjort, skuldkänslorna när det är så jävla SKÖNT att jobba på systemet, den ständiga magkatarren, tårarna... Har jag sagt hejdå till för mycket av mig själv till förmån för oss? Har vi samma mål? VI är det bästa som har hänt mig, jag vill vara det bästa för både mig och dig. Just nu är jag inte det. Fan också, fixa det här nu Andrea. Lös det, hitta rätt. Jag vill inte sumpa det här.

Ska sluta skriva nu, känns inte som att det kommer något vettigt ur mig för tillfället. Förlåt för en förvirrad andrea.

puss A.