Min ständiga livskamrat
Sorgen. Den fortsätter att förvåna mig. Jag har haft den i så många år, jag har burit den, lagt den långt bak i huvudet, gömt den, släpat den och burit den igen. Ibland som ett ärr, en sårskorpa och ibland som ett öppet sår. Den ändrar form och styrka, men är ständigt där, närvarande och när som helst kan den slå ner mig igen.
Den har gjort det igen, kommit med full kraft in i min kropp och ut från min kropp, på samma gång. Fast jag egentligen vet så blir jag förvånad. Förvånad över att det fortfarande kan göra så ont. Sorgen, min ständiga livskamrat. Jag hoppas du snart ska bli lättare att bära igen.
