Mina troll
När man är sjuk för den tusende gången det här året och endast orkar sitta upp i soffan och titta på The Hour på netflix. När man gjort allt och ändå hamnar där igen, i förkylningensgrepp. Ja, då är det inte alltid så lätt att se livets ljusa sidor. Men de finns ju där såklart, de ljusa sidorna.
När jag som mest behöver det så kommer de med fullkraft och bombarderar mig med kärlek. Mina älskade troll, min gudson och hans storasyster.
De gör en koreografi till "Du måste flytta på dig" och slår in sina pärlor i tejp och målade papper och ger dem till mig. De är ivriga och berättar vad det är och att jag måste öppna varje pärla för "jag har tejpat dem själv" och de har hängt upp ballonger och har partytutor som måste bytas ut för att de blir trötta av allt tutande. De visar alla sina leksaker och sitt ommöblerade rum och de berättar om när morfar blev arg för att de hade gjort snö av små små pappersbitar. Hur gammelfarmor sjungit "jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt Hurra!" men att det i just det tillfället "Då var det inte alls hurra, för morfar blev arg, så då sa jag det, det var inte alls hurra" Och så ler hon och dansar ner för trappan, Vilja som snart fyller 5 år och som redan lovat sina föräldrar att hon ska bli en bättre människa och sluta göra bus. Fast hos morfar finns inga stoppskyltar på kylskåpet, som hjälper en snart femåring att komma ihåg, när leken tar över och fantasin flödar fritt. De har bakat tårta och sett till så att mamma och pappa köpt hem riktigt god mat, allt för att jag snart fyller år.
De ger mig födelsedagsfrisyrer, sätter på mig alla sina hårband och hårspännen. Och Vide säger om och om igen, "Du blir så fin Dea, du blir så fin och du får låna mina hårband, du måste ha dem när Erik kommer."
Och jag gråter och berättar för dem att det är för att de gör mig så glad och för att jag älskar dem så himla, himla mycket.
Älskade kottar, ni ger mig så mycket livslust och kärlek. Vad vore jag utan er?
Puss Moster Dea
