andreakarolina

i love you zannah!

Fina hattar bjöd Ebba och Anja på.

Fina Filippan!

Fina Joppelina!

Haha Omaka leka bäst!


crazy hair!


Fantastiska underbara skärgård!! Önskar att jag kunde stanna där ute jämt! Ser fram emot många och långa somrar i framtiden!

Puss A

På väg!!! I nya klänningen från HM :)

Underbara Runkarlen!


Finaste Pappa!

Även jag fick låna kaptens hatten :)

Vi sov i bastun, blir så när vi är många, sjukt mysigt var det iaf.

Återkommer med mer senare...

Puss A

Här kommer lite bilder från min helg. Jobbade hela fredagen, nästan hela lördagen, som sedan avslutades med grillkväll tillsammans med älsklingen, Burre och Moa. Söndagen bestod av uteplatsbygge, lek med Asta, Teresia och Svea i lekparken, grillning igen och This is it film mys på kvällen. :)


Första rabarberpajen

Varm potatissallad àla pappsen

Fina Asta


Fina Svea

Och uteplatsen tar form :)

Det blev en väldigt fin helg!

Puss A.

Jag tror jag ska färga håret superblont nästa gång. Vad tror ni om det?? På tal om något helt annat.. eller kanske inte, vi var ju inne på förändringar. Min ständiga go to grej när saker och ting snurrar på fort och jag är otålig, fixa håret, frisyrer färga och klippa. Vet inte om det egentligen löser något men SKÖNT är det. Som en förändring av sig själv, hur ytlig förändringen än är. Blont hår och tjejmilen? Tja, varför inte.

Jag tror jag är rädd. Rädd för att INTE lyckas, men MINST lika rädd för att faktiskt göra det. För vad innebär det egentligen? Att jag en gång för alla säger hejdå till mina skådespelar drömmar, att jag lämnar ett "egocentriskt" kreativt estetiskt liv bakom mig för att bli en vanlig tråkig svensklärare som sysslar med drama lite på sidan om för att fördjupa kunskapen i eleverna, att leva ett svensson liv i en by någonstans. Jag vet inte om jag vill det. Eller om det här är mitt huvud som ställer till det för att jag inte tror att jag kan klara av universitets studier? De senaste åren har mitt fokus skiftats helt. Kanske är det så när man blir äldre. Jag längtar tills den dagen när jag gifter mig, eller den dag när det växer ett litet barn inom mig. Samtidigt vill en del av mig åka iväg någonstans, inte behöva bry mig, ha ansvar utan bara få vara. Fan jag vet inte. Jag hatar uppsatsen, jag hatar skuldkänslorna när inget blir gjort, skuldkänslorna när det är så jävla SKÖNT att jobba på systemet, den ständiga magkatarren, tårarna... Har jag sagt hejdå till för mycket av mig själv till förmån för oss? Har vi samma mål? VI är det bästa som har hänt mig, jag vill vara det bästa för både mig och dig. Just nu är jag inte det. Fan också, fixa det här nu Andrea. Lös det, hitta rätt. Jag vill inte sumpa det här.

Ska sluta skriva nu, känns inte som att det kommer något vettigt ur mig för tillfället. Förlåt för en förvirrad andrea.

puss A.

Träning, Kina mat och sola!
Fina MariaMaja gav mig en mys dag. Vi ska springa tjejmilen i augusti tillsammans med KattaTuss och nu är träningen påbörjad och igång. Likaså sommar brännan ;)
Är så glad att jag har dig mariamaja.

Bilderna är tagna med vår nya kamera som Erik kom hem med häromdagen. Det är en samsung kompakt kamera med display på framsidan. Där kan man se sig själv när man fotar självporträtt eller spela en barn film med en clown för att få fokus från de allra minsta. Skönt med en mindre kamera!
Puss A.

Men nu ställer jag in mig på tjejmilen. Kan jag klara det? Ja om jag verkligen kämpar hela sommaren ska det nog gå. Peppelainen. Nu ska jag träna med fina mariamaja!

Puss A.

Igår skulle jag ha jobbat till 13.40 men jag kom inte därifrån förrän 16.00 efter att ha jobbat en hel dag utan lunch. Galet, det är tur att det är roligt.
Idag ska jag på introduktionskurs hela långa dagen 9-17. Och sen bär det av till Upplands Väsby och grillning. Vi får höras imorgon igen.

Puss på er!

Som jag skrivit tidigare så har jag under terminen varit med i ett projekt om sorg, om hur det är att förlora en förälder och sorgen efter det. Nog för att jag visste att det skulle bli svårt, var det svårare än jag kunnat föreställa mig, att gräva i minnen och tankar jag haft då.

Sen min mamma dog 1998 så har jag gjort mitt bästa för att klara av och underlätta vardagen. Direkt efter att mamma dog skapade jag en mur runt mig, jag ville inte visa att jag var ledsen, jag ville inte vara en börda för min familj. Något jag sedan höll fast vid i många år, till 9.an närmare bestämt. Under dessa år hade pappa träffat Anja och hennes familj hade flyttat in hos oss från finland. Jag ville så gärna tycka att detta var bra, för min pappas skull. Men nu skulle de gifta sig, och plötsligt slog något runt i mig. Jag VILLE inte. Jag ville inte att mamma skulle vara död, att allt skulle vara annorlunda, att pappa skulle gifta sig, att jag hade en ny familj. Och alla dessa tankar gjorde så sjukt ont, för vem var jag att välja bort mina nya syskon, (som de faktiskt blivit) när jag ändå inte hade något val. Mamma var borta, jag kunde bara inte acceptera det. Det jag insett nu är att det är först då min akuta sorgeperiod började. Det var då jag släppte fram den, rå och klibbig och kall som den var. Min mur sprack och jag hatatde allt men mest av allt mig själv. Mycket hände med mig under 9:an och gymnasiet, mycket som inte var bra men som gjorde mig starkare. Precis som mammas bortgång gjort mig starkare. Det är klart att jag hellre velat ha min mamma här med mig, men det valet hade jag inte.

Jag har alltid kunnat prata om mamma, om hennes sjukdom och hennes liv. Men när jag satte mig och skulle svara på Saras frågor om min sorg, så slog det mig som en käftsmäll. Jag har pratat om sjukdomen, om mamma, om hennes liv och död. Jag har aldrig pratat om min upplevelse av det och hur jag känner nu och kände då. Jag har aldrig rört vid det, aldrig ens petat på de känslor som plötsligt vällde upp ur mig. Den smärta som jag kände då kom över mig som en våg och jag stod alldeles lamslagen. Mina nedskrivna svar blev inte alls som mina tankar, plötsligt insåg jag att jag aldrig hade visat den här sidan för mig själv eller någon annan och det gjorde i sin tur att jag inte längre var säker på att jag ville visa den delen av mig själv för första gången på en scen. När jag satt där bredvid min älskade Erik, helt förtvivlad och oförmögen att kunna förklara vad som hände i mig. Att jag i en bil på väg till Tärnaby, satt med samma känslor som tolvåriga jag kände när mamma försvann.

På väg till Sara, första gången vi skulle läsa igenom manuset, hade jag bestämt mig för att inte vara med, att det var för svårt, för jobbigt, för klibbigt och kallt. Så kom jag dit och vi läste manuset och trots att det var jobbigt, kändes det ändå bra. Jag kände att det var dags nu, dags för det klibbiga och kalla att få möta ljuset, även om det blev i en lätt censurerad version. Sorgen hade fått komma upp igen och jag välkomnade den, för jag vet att jag klarar den.  Det var ett stort steg att ställa mig på den där scenen, att våga. Det var på tiden att jag gjorde det.


Min mamma var stark, hon var glad och hon var allt jag vill vara. För hennes skull lever jag och kämpar för att vara glad. Tack vare henne är jag den jag är.

Jag har köpt en bok, en muffinsbok. Den är fantastisk, fylld med massa härliga "muffinsar", allt från frukost muffins, mat muffins till söta muffins. Jag älskar dessa små bakverk, de är lätta att göra men ändå svåra att få riktigt bra. De är vad som kan slappna av mig när jag är superstressad som nu. Det går att stoppa vad som helst i dem (typ) och de smakar ändå gott.

Jag ska nog ta och baka nu. Känns som om jag behöver det. Vilken smak ska jag välja idag? matigt eller sött?

puss A.

Nu var det ett väldans tag sen jag skrev till er..
Jag vet inte riktigt varför, har bara inte haft någon ork. Har inte riktigt det än heller.. Men ger er lite bilder från den sista tiden, lovar att vara tillbaka snart med ny energi.


Mysig spontan grillning med Finaste tuss! <3


På väg till examensfest!

Nu är hon färdig lärare! Med pekpinne och allt :)
av oss fick hon två thé koppar, en thé kanna och chokladpraliner.

Fina dagar.

Kommer ett längre inlägg vid ett senare tillfälle.

Puss A.

Ny månad, ny start. Det är inte första gången denna termin som den tanken har kommit upp i mitt huvud. Men just nu är det bara att bita ihop och försöka möta vardagen med ett leende. De var alldeles för länge sen som jag gjorde det nu. Men nu är det dags, för min skull, att vara positiv och lösa det som ligger framför mig. Det får ta den tid det tar. Sista tiden har jag varit stressad över: Vikten, skolan, kärleken, jobbet, träningen, pengar... Men för att jag ska fortsätta gå ner i vikt och orka träna, behöver jag lugna ner mig och acceptera allt som är runt mig. Jag måste bryta den här onda cirkeln som jag byggt upp runt mig.

Ny start.

Jag ska hitta min väg som fungerar för mig. Sluta lyssna på hur alla andra gör och börja lyssna på mig.


Puss A.