andreakarolina

Vi fick en uppgift i skolan att hålla ett tal som på något vis presenterade oss, på två minuter. Aldrig trodde jag att det skulle vara så svårt att skriva en presentation av mig själv. Men det var det, svårt, nästintill omöjligt att få ner det på pappret. För att inte tala om läskigt. Att i en veckas tid bara titta och tänka på sig själv, vem är jag? Vrida och vända på alla de saker och egenheter som gör mig till den jag är, alla minnen och känslor. Utan att det för den sakens skull bli för privat och trycka upp hela mitt liv i ansiktet på de som lyssnar. Resultatet blev det här:

En presentation av mig själv, det ska väl inte vara så svårt att skriva? Men så kom det ingenting, jag visste inte vad jag skulle skriva, var jag skulle börja, för att beskriva mig själv.

Jag är tjejen som precis köpt lägenhet men längtar efter hus, som vill ha en katt men har en fisk, som byter frisyr varje månad och som gärna lever imorgon istället för idag. Jag älskar att spela teater, fast det känns som att jag ska dö av scenskräck varje gång jag går upp scenen. Jag har studerat till lärare i tre år och får skrivkramp vid varje hemtenta. Jag är flickan som förlorade min mamma, när jag var 11 år. Jag är fröken duktig som aldrig blir nöjd med min egen prestation och som tänker mer på alla andra än mig själv.

Jag fick i uppgift när jag gick en teaterutbildning, att visa vilken plats jag tar upp i universum. Uppgiften gick ut på att vi skulle bli medvetna om att det bara är jag som kan ta upp den plats jag har. Att jag inte måste göra någonting för att ha rätt till den. Det kanske låter flummigt, men det hjälpte mig att inse att jag borde ta hand om mig och min plats, att jag har rätt att finnas precis som jag är, att jag inte måste ändra på mig.

Så vem är jag och vilken plats tar jag upp i universum?

Jag kämpar fortfarande med att acceptera förlusten av min mamma. Jag är fröken duktig som vill att alla alltid ska vara glada. Jag är teaterapan som älskar att stå på scen, fast det är det läskigaste som finns att ta sig dit. Jag är den som sitter i sista minuten och skriver mina skoluppgifter med hjärtklappning. Jag älskar att undervisa och trivs nästan för bra när eleverna är jobbiga. Jag är envis och vägrar ge upp bara för att det blir jobbigt. Jag skrattar och gråter mycket, ofta samtidigt. Jag bär mina känslor utanpå och jag vill alltid röra mig framåt. Jag är hästtjej, skådespelare, dansare, sångerska och kär i norrland. Jag vill helst bo ute i skogen och ha alldeles för många djur. Min riktiga dialekt är östgötskan men den använder jag mest som party trick. Det här är jag och exakt såhär mycket plats tar jag upp i universum.


Foto: Katarina

Puss A.

Varför började jag plugga?? När tyckte jag att det här var en bra idé????? Kontext: "tillsammans med texten" Men om jag inte vill bli tillsammans med texten? Tänk om jag är nöjd som det är?? DUMMAPRESTATIONSÅNGESTOCHSKRIVKRAMPSHELV..........


Jag vill bli lärare, inte expert på de klurigaste begreppen för att beskriva en text...
persuasiv, presupposition, imperativ, implicit.. kom nu barn så lär vi oss svenska!

Ni vet när den där känslan man kan få ibland, att något stort kommer hända men man har ingen aning om vad. Den känslan har jag nu, jag är alldeles pirrig och förväntansfull men jag vet inte varför!! Kanske är det bara att det är höst och jag snart får plocka fram varma kläder och kängor... Kanske är det att kaklet snart kommer sitta på plats i köket... Eller så är det någonting jag inte har någon aning om, som kommer överraska mig snart. Hur som helst så hoppas jag att det är något roligt och bra. Tills jag vet så passar jag på att njuta av den här känslan. Pirr Pirr

Köket:









Hallen



Sovrummet:


Vardagsrummet:




Förrådet:



Det var lite av det som hänt här sen sist!

Puss A.

Det var väldigt längesen som jag kände mig nöjd. Jag minns faktiskt inte om jag någonsin gjort det. Nöjd med min kapacitet, nöjd med min kropp, min personlighet, mitt hem, min utbildning, min självkänsla... Kanske är det positivt att aldrig nöja sig, att alltid ha något att sträva efter, jobba mot och för? Jag vet inte om det faktiskt är jag som tycker det eller om det är något jag ständigt fick höra i min strävan efter att bli skådespelare, "bli aldrig nöjd för då blir du tråkig, ointressant och platt!"  Det skulle gärna göra ont, vara jobbigt och ångestfullt. Det var alltid lite häftigare och farligt. Men samtidigt är d3et inte bara i mitt skapande som jag inte känner "nöjdheten". Jag har sedan jag gick in i den fantastiska puberteten, velat förändra, gömma, suga in, puta ut, sträcka upp och tappa diverse saker med min kropp, mitt utseende och den plats jag tar upp i universum. Av någon andledning har jag alltid velat förminska just det utrymme som min kropp ska ta plats i. Samtidigt som jag stått på den där scenen och skrikit: SE MIG SE MIG SE MIG!!!!! Hur går det ihop? Hur kan jag vilja försvinna samtidigt som jag vill synas? Hur kan jag vilja stå framför strålkastaren samtidigt som jag inte står ut med mig själv? Vad är jag för en maschocist? Åh vad ont det gör, jag njuuuuuuter!

Nu har jag sedan jag var 15 år vägt allt mellan 42-70 kg, ingenting har varit bra nog. Aldrig har jag sett mig i spegeln och tänkt: "fan vad fin jag är, såhär vill jag se ut och precis såhär mycket plats vill jag ta upp i universum." Så när blir jag nöjd? När räcker det och när är det värt det?  Jag har försökt komma bort från den där världen där just strävan är målet och vill hitta en balans. En balans där mat inte är min fiende, där inte träning är ALLT, utan någonting som är roligt, där mina tankar inte ständigt kretsar kring hur jag ska förändra mig själv och där jag faktiskt kan säga att JAG LEVER I NUET. Jag skiter i vad som händer sen, för jag är glad och nöjd nu. Jag kämpar med migrän och magkatarr och är ständigt stressad över att inte vara bra nog, duktig nog och smart nog.

När blev jag så, hur blev jag så, varför blev jag så? Min strävan lyfter inte mig den fäller mig. Så fuck you strävan och hej balansen.



Puss A.

Jaha och så slog det till, efter en vecka i skolan, den obligatoriska förkylningen. Som att det inte räckte med "lårkaka" på smalbenet, skärsår i munnen efter dum glasbit och MYCKET att göra i lägenhet och skola?! Nähä, okej då tar vi allt på en gång som vanligt! Kanske kan den här förkylningen förklara att jag varit så sänkt hela veckan? Ska ändå försöka ta tag i att städa köket från veckans målning så att jag ÄNTLIGEN kan få ta bort mjölkpappen från vårt fina golv! Nu är det bara kakel, tapet, bänkskiva, hyllor och lister som saknas! Sen är vårt kök helt klart!

Ska sätta in två hyllor till i min garderob idag så att jag kan få lite bättre ordning i den, och plocka in dvd:erna i sina hyllor så att vi får undan dem från vardagsrummet. Ja och så ska jag ta det lugnt också så att jag blir frisk snart.... BLÄ.

Någon som har tips på hur man inte blir överväldigad när det är "skit" precis överallt? Var tusan ska jag börja liksom??? Tips mottages tacksamt!

Updatering: En väldigt klok tjej vid namn Evelina sa till mig att ta det lugnt och lyssna på min kropp idag, så hyllorna och det andra får vänta till imorgon. :)



Foto: Katarina Hansson

Puss A.

www.ungcancer.se

Så vackert, jobbigt, rätt och bra. Det är precis så det är, jag önskar att alla skulle våga känna. Att alla skulle veta att det är okej att känna precis alla de känslor som dyker upp när cancer eller andra svårigheter drabbar dig eller någon i din omgivning. Det är förjävla svårt, att vara ledsen, arg, förvirrad och samtidigt kunna känna glädje. Det var en av de svåraste sakerna för mig; Får jag vara glad nu? Får jag vara arg? Hur länge "får" jag vara ledsen?

Jag har insett att det nog alltid kommer finnas dagar då det gör riktigt satans skit ont, även fast min sorg förändras för varje dag, månad och år som går. Det kommer alltid finnas situationer och tillfällen som påminner mig om att mamma är borta. Precis som det kommer finnas massor av dagar då jag minns min underbara mamma, alla roliga saker jag fick uppleva med henne och hur mycket kärlek hon gav.

Det jag skulle vilja säga till 11-åriga jag och till alla som går igenom något liknande: Du kommer överleva och även om det inte känns så just nu, så kommer du minnas glädjen och framförallt känna glädjen igen. Du är starkare än du tror!

Jag älskar dig mamma.

Puss Dealuns.