andreakarolina

en sak i taget... en sak i taget........
Livet är inte alltid rosenskimrande. Just nu är livet mest bajs.

Det här med stress, mina vänner. Hur lär man sig att hantera det?

En. Sak. I. Taget.

Vet ni vad, ibland när jag sitter och tänker på mitt liv så kan jag bli så full i skratt. Framförallt när jag jämför det som är med det jag trodde skulle bli. Jag skulle bli skådespelare (aldrig säga aldrig), leva bohemiskt konstnärsliv, vara smal som en sticka och leva på luft och kreativitet. Jag skulle ALDRIG vara tillstymmelsen till nära att kallas hemmafru, jag skulle vara politiskt aktiv och tuff, hård och intressant. Jag skulle aldrig berätta att jag gillade motsvarigheten till dagens Beyonce, jag skulle vara punk, metal och jazz. Allt på en gång.

Jag skrattar för att jag nu bor i min bostadsrätts 3:a, med min fästman och vår katt som jag kallar min bebis.
Ja, jag har blivit en sådan människa som kallar sitt husdjur för bebis (och behandlar/skämmer bort honom som ett barn)
Jag bakar muffins tills de sprutar ut ur öronen på mig och alla i min närhet, jag kokar gelé och gör lammstek (med rödvinssås från scratch)
Jag ska gifta mig innan jag fyller 30, jag vill ha ett hus på landet och alldeles för många djur.
Det bästa som finns är presentinslagning och julpynt.

Vissa saker hoppas jag fortfarande kunna genomföra, kreativiteten och bohemen har inte försvunnit helt. Men den har också tagit sig nya uttryck, jag kanske skulle kunna kallas hemmfru men jag gör det enbart för min egen skull. För lugnet jag känner när jag står där bland kastruller och vispar. För tryggheten jag känner när jag får komma hem till mitt alldeles egna hem. För kärleken jag känner när jag tittar på Erik och Puck. För lyckan jag känner när jag dansar så svetten stänker åt beyonce, när jag är hemma själv. För pirret som infinner sig i magen och bröstet när jag slår in paket och hittar nya julgransdekortationer.

Jag skulle inte byta bort någonting och det är det jag måste komma ihåg när måstena i mitt liv blir lite för svåra att hantera.

Puss A.

Det kan ta evigheter att lära känna sig själv, för mig verkar det ta det. Just en evighet innan jag inser att En. Sak. I. Taget. är bättre än ingenting alls. Att Mitt tempo är just det. Mitt. Att stirra sig blind på en bok och förbanna sig själv varje sekund tills man plockar upp den och börjar är inte ett produktivt sätt att få en tenta gjord. Jag har läst 4 år på universitetet, mycket av den tiden har varit en kamp. En kamp mot stressen, prestationen, tiden, bristen på glädje och lust. För att sedan komma ut på praktiken och älska varje stund. (även när man kokar av frustration) Känna hur kreativiteten väcks till liv för att sedan obönhörligt slockna när jag kommer tillbaka till skolbänken igen. Just nu är kampen, att hitta glädjen i att gå tillbaka dit igen. Sista året som inte kommer bli sista året för mig, något jag helt enkelt måste acceptera. Om jag ska hindra stressmonstret från att få ta över igen så måste jag bryta mitt mönster, hitta nya verktyg och vägar för att komma fram till mitt slutgiltiga mål, för just nu... Just nu, så vill jag inte tillbaka. Jag sparkar bakut, gräver ner fötterna i jorden och stretar emot med allt vad jag kan. Och det ska ta mig faan inte vara så.

Jag är trött. Så innerligt trött.

Så nu säger jag till mig själv på skarpen.
Nu tar du en sak i taget och tänker inte på allt det där andra för en stund.
Nu fokuserar du på det som är precis framför dig för en stund och sen tar du dina fötter och går till syokonsulenten och kollar över hur du ska lägga upp just din utbildning så att du kan nå dina mål, utan stressmonster och alla hans syskon och släktingar som trängs inuti din kropp. Nu får det vara nog, nu får du sluta försöka vara så förbannat duktig.

Ett stort litet äventyr, med en stor liten donna som jag älskar mer än det finns stjärnor på himlen.

Puss A.