Den bästa dagen var när jag träffade dig för första gången på internatet i Arvika. Ingen av oss visste då att vi skulle sitta här tillsammans i vår gemensamma lägenhet, 6 år senare. Jag var nöjd med att vara singel, för att vara helt ärlig så var jag trött på allt som hade med killar och relationer att göra. Du ville ABSOLUT INTE ha ett långdistans-förhållande. Men så träffades vi och alla andra liksom försvann. På något vis hamnade vi hela tiden bredvid varandra, du "tolkade" vad ni pratade om så att även jag kunde förstå vad ni hade gjort i Övik (när du var lika gammal som jag) och vilka som varit med. Även om jag inte kände till en bråkdel av platserna och människorna som ni pratade om, fick du mig att känna mig delaktig. Vi satt nära, nära varandra på golvet. Så nära så att benen hela tiden nuddar vid varandra. Plötsligt var jag inte blyg, tyst eller rädd. Helgen gick fort och du åkte tillbaka till Stockholm. Jag var 19 år och du skulle snart fylla 29.
Osäkra på grund av åldersskillnad och avstånd tog det en månad innan vi hördes igen. Ett telefonsamtal som bara kan beskrivas med ett ord: katastrofalt. Uppvuxen som jag är med mobiler och sms, så var jag inte van vid att man ringde varandra, utan den där sms-dansen innan, ett telefonsamtal rakt upp och ner. Jag fick tunghäfta från helvetet och fick inte fram mer än mm, nej, ja...Samtidigt som mitt huvud febrilt försökte komma på något smart att säga. Som en bonus dog min mobiltelefon 4 ggr under samtalet och tillslut så gav vi upp. Paniken. Paniken bara vällde upp. Nu hade jag sabbat det, hur skulle han kunna tro att jag var intresserad nu? För det var jag och allting bara vällde över mig, allt jag ville säga. Efter att mer eller mindre legat som en blöt fläck på golvet i min väns rum och en förlorad pingismatch senare (vi slog vad, för att jag skulle våga höra av mig...) skickade jag ett sms och frågade om du ville ses när jag mellanlandade i Stockholm på påsklovet. Ringa? Nej, den situationen ville jag inte utsätta mig för igen. Sms fick det bli.
Väntar på tåget i Arvika
När vi
(jag, Kicki och Bob) sedan beger oss till Stockholm så är tanken att vi ska träffa Erik men sova i min pappas lägenhet. Men, jag lyckas glömma nyckeln (faktiskt, måste varit något undermedvetet...) så vi får höra av oss till Erik igen och fråga om vi kan få sova hemma hos honom. Detta till trots, så är du övertygad om att jag inte alls är intresserad?! Så när vi tillslut kommer hem till dig och efter en "liten" panikattack över att ditt husdjur är en 2 m lång trädpytonorm, något Kicki och Bob lite lägligt väntat med att berätta... Så befinner vi oss äntligen i samma lägenhet, samma soffa och du är finare än jag mindes. Allting snurrar i huvudet och jag undrar varför i hela friden du har satt dig längst bort i soffan, längst bort från mig med både Kicki och Bob mellan oss som en mur. Var du inte intresserad? Varför hade du ringt? Klart du inte var intresserad jag var ju bara en liten spink, utan någonting att erbjuda. Vi sneglade på varandra i smyg och jag försökte hålla god min, vi skulle ju ändå vara där hos dig i 2 dagar.
På kvällen tar vi oss in till Snaps och ÄNTLIGEN sätter du dig bredvid mig. (mycket tack vare Kicki som strategiskt placerar Bob vid sin sida) Några öl senare kommer Kickis kamera upp, precis som alla andra kvällar (vi har visst bytt roller nuförtiden, hjärtat) och hon ber oss om en puss. Jag förväntar mig en puss på kinden, jag menar du var ju inte intresserad längre, då lägger du armen om mig och ger mig en puss rakt på munnen. Vår första riktiga puss, den då vi blir just vi, den som gör att alla tvivel försvinner, den som raserar alla murar, den som jag inte kan försvara mig mot. Nu är jag din, bara din. Månaden av förvirring är borta, ålderskillnaden bortglömd. För det är så självklart att det ska vara vi, du och jag. Tillsammans.
Den 3:e november, på min födelsedag var det 6 år sedan jag bar in min resväska i din lägenhet för att stanna. Idag är det 8 månader tills vi gifter oss. Livet, underbara fantastiska livet.
Vi, det bästa beslut jag någonsin tagit.
Puss A.
