andreakarolina

Sakerna, stora och små förpackningar av lyx, sånt jag aldrig unnat mig förut. Det jag har passerat med en axelryckning, inte tagit mig råd till, valt att prioritera annorlunda och samtidigt tittat avundsjukt på alla dem som faktiskt unnar sig så.

Det är en härlig känsla att ge allt det där till sig själv, skämma bort sig och visa att jag är viktig, för mig själv, något jag alltid haft svårt med. Det är sådär härligt jäkla materialistiskt och ändå bland det bästa jag gjort för min självkänsla. Det är ju såklart inte sakerna det handlar om, utan om att jag är värd det. Värd det där lilla extra som man bara unnar sig vid viktiga tillfällen. Då det är okej att köpa ett puder till värde av ett par skor, bara för att det fotograferas bra. Sminkaffärer som alltid har känts lite skrämmande och obekväma, som en kemilektion där jag inte hör hemma. Så står jag där, fortfarande otroligt obekväm och gör tafflande försök till att inte verka riktigt lika bortkommen som jag är och köper en burk med Dior. Den där känslan, när jag stoppar ner burken i väskan och går därifrån, som att jag bär på en hemlighet.

 

 

Och alla dessa saker, stunderna jag ger mig själv nu, hårfärg, ögonbryn, naglar, nattlinne vars tyg känns som en ljummen sommarmorgon, silkiga trosor, högklackade skor, papegojklänningen...

Bevis på att jag snart ska bli din fru.

 

Jag är otålig som person och kanske är det så att jag alltid måste ha något att vara otålig kring? Jag kommer antagligen vara alldeles för öppen nu. Mer än man borde vara i ett sånt här forum och ändå kan jag nog inte hindra det från att komma ut ur mig. Allting som snurrar i mitt huvud just nu.

 

Mitt liv och mina val styrs helt och hållet av mitt hjärta, vad som är logiskt och realistiskt kommer alltid i andra hand när mitt hjärta bestämt sig för någonting. Det är inte enkelt att leva med mig just på grund av det och för mig är det inte lätt att leva med någon som inte lever så och ändå just precis vad jag behöver. Mitt hjärta visste från första stunden jag spenderade med Erik att det var han, honom jag skulle leva med. Honom jag skulle älska mer än någon annan i mitt liv. Det skrämde mig då, att känna så starkt för någon jag känt i två sekunder och jag tvingade mitt hjärta att sakta ner och ta det lugnt. Nu är vi gifta och jag driver honom redan till vansinne med min nästa längtan. För mitt hjärta har bestämt sig (för länge sedan) och allt annat verkar blekna i jämförelse med vad det vill. Jag försöker fokusera på andra saker, på att hitta ett "riktigt" mål i mitt liv men det finns inget som lockar och uppslukar mig i jämförelse med det som nu fyller hela min kropp och tar upp all min tid. Längtan efter ett barn.

 

Jag har funderat mycket på det här, hur mycket jag egentligen borde/får/ska skriva om det här. Det känns förbjudet att skriva om, tabu och jag vet inte varför jag känner så. Varför jag nästan skäms över att det är så det är. Att vad jag vill i livet, vad som är min dröm och mitt mål är att få vara en familj, vara mamma. Jag försöker hitta något annat, en karriär som jag brinner lika starkt för men ingenting känns så intressant och lustfyllt som just det. Att bli mamma. Jag har försökt förstå den här känslan jag har, om att jag egentligen borde hålla det hemligt. Att det är något som är tabu att jag är en konstig person som inte har några vettiga och riktiga drömmar. Att jag också borde vilja bli något, att min dröm är samma sak som små barn som svarar att de vill bli prinsar och prinsessor när de växer upp. En fånig fantasi innan jag kommit på vad jag egentligen vill bli. Men när ens dröm inte har förändrats utan snarare växt sig ännu starkare de senaste 10 åren, hur ska jag se på det då? För jag vill inte fortsätta känna mig fånig, kanske är det bara den jag är. En prinsessa utan slott. En mamma utan barn. 

Nu har vardagen börjat på riktigt för mig igen. Första dagen på jobbet är avklarad, eller egentligen andra, men första dagen med kidsen. Vardag. Ett vackert ord för någonting som betyder rutiner, jobb, disk, tvätt och att träffa varandra först på kvällarna. Men någonting har hänt med min vardag, trots att ingenting egentligen har förändrats, förutom att jag har en till ring på mitt finger och ett nytt efternamn, så är ju vår vardag likadan som innan semestern. Ändå är den rikare på något sätt, vackrare och mer spännande än förut. För när jag kommer hem från jobbet så väntar jag inte längre på min pojkvän. Och när vi gör planer inför nästa helg så är det inte längre som enbart par som vi gör det. Vi gör det som en familj. 

 

Det var det vi valde där i kyrkan den 13 juli, vi valde att bli en familj med varandra. Vår alldeles egna familj och varje vardag vi delar från den dagen är en del av vår framtid som just den familjen. Jag väntar inte längre på att min pojkvän ska komma hem och äta middag med mig, jag väntar på min make. Och det finns ingenting som smakar så bra. Som passar så bra på min tunga som orden min make.

 

Vi, Lappen och Dea i vår alldeles egna muppiga familj som precis börjat sin resa. Det är en så häftig känsla att efter 7 1/2 år tillsammans upptäcka att vi har så många första gången kvar. Första gången vi kommer hem till lägenheten efter semestern, första gången vi storhandlar på maxi, första gången vi gnabbas, första gången vi äter tacos och ser på film, som äkta makar, familj, som herr och fru Thelin.

 

Vår vardag har blivit magisk, skimmrande och med kärleksfladder när vi tömmer diskmaskin och hänger tvätten. Det är ju ändå då det ska vara som bäst, i vardagen. Det är ju där man spenderar den mesta av sin tid tillsammans, mitt i jobb, plugg och i vårt fall renovering. Att höra dig fnissa åt programmen på BBC entertainment, skratta tillsammans tills vi gråter åt modern family, äta tacos tills det sprutar ur öronen och åka till IKEA när jag behöver peppas upp.

 

Jag trodde inte att det skulle kännas såhär annorlunda. Jag var inte beredd på hur min kärlek har ökat i kraft. Men jag älskar det. Att vara din fru är det bästa som finns.

 

 

En av låtarna mina systrar sjöng i kyrkan och som beskriver vardagskärleken och oss på ett klockrent sätt.

 

 

Jag älskar vår vardag och jag älskar dig.

Fru Thelin