Idag har jag träffat min fantastiska syster och spenderat några timmar i solen med henne. Vi pratade om att mitt förhållande är inne i en konstig period just nu och vi kom fram till att vi nog har hamnat i en bröllopsfunk. Det är drygt 2 månader kvar till vår stora dag nu och mycket tid går åt till planeringen och till att få ihop vårt övriga "verkliga" liv. Vi hinner inte och orkar inte anstränga oss på samma sätt som vanligt.
Jag kan bara resonera utifrån mig själv och jag tror att jag just nu utvärderar hela vårt förhållande. Att jag vrider och vänder på alla våra sidor, smakar på dem och testar mig själv gentemot det som känns lite svårt för att verkligen veta att det är HONOM jag ska leva resten av mitt liv med. Nu får ni missförstå mig rätt, jag vet att det är honom jag vill vara med, jag har aldrig varit så säker på någonting i hela mitt liv. Det är kanske just därför som jag gör såhär nu, just för att jag är så säker, så vill jag också vara säker på att jag har gått igenom allt med mig själv. Det låter så flummigt när jag läser det här och det är också en väldigt konstig känsla just nu.
För mig så är det här med bröllop väldigt stort och ingenting jag gör lättvindigt. Familj, är för mig det största och viktigaste man kan ha i sitt liv och vi väljer att bli familj med varandra. Vi har inte fötts in i den här familjen utan det är VI som skapar den. Det är bland det häftigaste jag har varit med om, men också så otroligt svårt. Jag känner mig som ett litet barn som testar gränserna, pressar på och ser hur mycket utrymme Jaget kommer få i vår familj. Hur mycket egocentrism vi har och hur bra vi egentligen är på att samarbeta. För det är ju det vi lovar varandra om 2 månader, att vi ska samarbeta resten av våra liv. Vi har redan delat våra liv i 7 år och på många sätt kommer ingenting att förändras och ändå kommer allt att förändras. Nu kommer vi ha ett gemensamt namn, vi kommer vara ytterst ansvariga över varandra och ta hand om varandra resten av våra liv. Den skyldigheten har inte funnits tidigare, även om den såklart finns där ändå, pga omtanke för varandra. Men ni förstår kanske vad jag menar, vi ger varandra ett löfte, både inför varandra och inför våra vänner och familjer. Om jag inte tror på det till 100% så skulle jag aldrig kunna gifta mig. Just därför utvärderar jag just nu oss. Det är jobbigt och obekvämt och leder till många och långa diskussioner här hemma. Diskussioner vi har undvikit att ta i och sådana som vi har haft flera gånger förut. Allt för att jag vill att vi ska vara klara med det sen, att vi ska vara en enad front och beredda på vad livet kan kasta mot oss.
Nä livet är inte alltid rosenskimrande och enkelt, men det är nog det som är charmen på något vis. Jag längtar efter att få bli hans fru och känner skräckblandat förtjusning över hur snabbt dagarna rusar just dit.
