Idag fyller hon år.
Min idol, min förebild, min farmor.
94 år ung och den bästa människa jag vet.
Puss på din födelsedag farmor, jag älskar dig mer än det finns stjärnor.
Det här med hjärtat.
Det började i Juni när jag för femtielfte gången var förkyld och allmänt nerkörd i skorna och denna gång sa till läkaren att, nu får du faktiskt kolla ALLT ordentligt, för jag orkar inte med det här. Och det togs prover och lyssnades på lungor och... Hm jag tycker ditt hjärta slår oregelbundet, det är bäst vi gör ett EKG. Och hipp som happ så låg jag där på britsen med slangar fastkopplade och en sjuksyster som pratade på om sin gubbe som aldrig var i tid. Och jag var helt kall, vadå EKG? Vadå hjärtat slår oregelbundet? Jag fick göra 5 EKG undersökningar de närmaste dagarna och sen fick jag ett 48 h EKG. 
Sedan har det fortsatt med ett uppehåll över sommaren och jag har hela tiden fått höra, det är inget alarmerande men du har något grejs på ditt EKG. Det är något grejsemojs som gör att det inte ser normalt ut. Eller den vidrigaste av vidriga meningar: om du känner ett tryck över bröstet eller får ont i bröstkorgen så måste du åka in direkt. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan varit skiträdd och övertalat mig om att ifall de kallar det grejsemojs så kan det inte vara så farligt. I augusti fick jag äntligen träffa en hjärtläkare och hade då även gjort ett ultraljud av hjärtat. Där kunde man se en lätt förstoring av högerkammare vilket gjorde att han ville att jag skulle göra ett arbetsprov och en magnetröntgen. Arbetsprovet gjorde jag för 2 månader sen och det gick bra, de såg ingen påverkan på hjärtat, men eftersom mitt EKG är konstigt så var det inte helt lätt att läsa av det. Magnetröntgen var som jag skrivit tidigare tuff, både fysiskt och mentalt.
Igår var jag hos hjärtläkaren igen, med förhoppningen att utredningen skulle avslutas. Så blev det inte riktigt. Jag ska gå på årliga kontroller av mitt hjärta, för jag har utbuktningar på både höger och vänster kammare. De hoppas att jag är född med det, och förhoppningsvis så syns ingen skillnad på nästa magnetröntgen (ja, jag måste alltså gå igenom det igen...) Just nu känner jag mig ganska skakad, jag hade lyckats övertala mig själv att det inte skulle vara något nytt och att jag äntligen skulle få avsluta allt det här som har pågått sen i Juni. Det känns obehagligt att allt inte ser normalt ut. Jag hoppas såklart att jag är född såhär, men nu måste jag vänta i ett år på att se om det förändrats eller inte. Och det oroar mig.
Jag kan leva som vanligt och jag behöver inte ta någon medicin, och det är ju såklart det viktigaste.
Men det här med hjärtat, det blev inte som jag hade tänkt mig.
Födelsedag.
Ligger i sängen och lyssnar på hur det slamras och viskas i köket. Nu är jag alltså 27 år, undrar vad det här året har att erbjuda?
Novemberpynt
Jag är fortfarande sjuk, men lägenheten börjar bli höstpyntad och på söndag fyller jag år.
Imorgon packar vi ihop oss och åker ner till kullen och Gula Skolan i ett dygn. Om jag nu ska envisas med att vara sjuk, så kan jag likagärna vara det där, bland ekarna, åkrarna och familjen. Få andas, lyssna på sprakandet från kakelugnarna och äta gott. Finns värre sätt att spendera sin 27 års dag.
Puss A.
