andreakarolina

Igår fick vi bilderna. Massor av bilder från vår fotograf och vän Jonas och nu börjar det omöjliga att välja ut vilka vi vill förstora, göra tackkort och bröllopsannons av. Fantastiska bilder, underbara minnen och jag inser igen att jag inte har fattat det än, att jag har gift mig. Vi har gift oss. Jag är hans fru och han är min make och vi är en familj. Det är så galet, underbart, fantastiskt och nej, jag har inte förstått det än.

 

Men jag säger ingenting, för det gör mig ledsen att en 4 åring överhuvutaget har orden tjock och smal i sitt ordförråd. Varför är det så jäkla viktigt?  De där facken vi vill sätta människor i och som vi för över till små oskyldiga barn. 

Jag önskar att mina framtida barn inte ska bli matade med dieter och trådsmala modeller från alla håll, men tyvärr så visar kampanjen Miss Skinny att den framtiden än så länge är väldigt långt bort.

Puss A.

Brudtärnorna har åkt och för ett ögonblick känner jag mig helt ensam, men det håller inte i sig länge för, nu jävlar ska bröllopsklänningen på! Kicki, älskade Kicki kommer från sjöstugan, Katarinas kamera smattrar, Anja kommer in med klänningen och mitt i allt dyker Eriks syster Anna upp. Allihop får plötsligt ett jobb, få i Andrea i klänningen. 

 

Ja, jag har flera systrar både två biologiska och en som jag varit familj med i 14 år. Också kallad min finska syster och som är pappas frus dotter. Men det är faktiskt ingen av dem som jag tänker skriva om nu. 

 

Utan jag tänker skriva om min syster som jag träffade i Arvika för 8 år sedan. Hon som blev min storasyster, min mentor, min bundsförvant. Hon som visade var man kunde hämta kvällsmackan den där första kvällen och som jag sedan trakasserade med att hoppa in i hennes rum tidiga morgnar, för att jag kände mig ensam. 




Älskade syster, du är en av de bästa jag har.
(Talet jag försökte ge dig på ditt bröllop men inte lyckades...)

Helgen har varit lugn och ändå fylld med roliga saker, i fredags var jag så trött att jag såg suddigt och mitt ansikte hade förvandlats till något som såg ut som en Disneyfigur. Därför spenderades kvällen i soffan med Puck, som sig bör när man tappat bort ansiktet. Lördagen spenderades på bästa sätt, med storasyster på stan, ehrm Åhléns City och med 6-års kalas med Asta, Svea och Hilda. Och i söndags fick jag andra varvet målat på badrumsfönstret. Lite i taget är vår nya grej, när det gäller renoveringen och än så länge händer det mer än på länge. 

Puss A

Hur gör man? Hur beskriver man den finaste dagen i sitt liv? Hur beskriver jag dagen då jag blev din fru, dagen då vi blev en familj, då vi fick fira vår kärlek med nära och kära. Det här är det största som har hänt mig. Inte bara att jag blev någons fru, att vi blev en familj, utan att så många människor firade oss. Inte bara där på vår bröllopsfest utan från alla möjliga håll. Så otroligt mycket kärlek. Så hur gör man? Hur beskriver man något som var så fint?

 

Puss A.

Fick ett tips från min syster, om ett ställe där jag skulle kunna skriva ett inlägg. Ett inlägg som skulle vara tufft men kanske hjälpa. Som skulle vara sorgligt och ändå kanske trösta. Det handlar inte om ifall jag vill skriva, för det vill jag. Men det handlar om att orka, att sätta sig med de där tankarna som alltid är där men som inte alltid får ta plats. Ta på den där sorgen och göra något bra av den, det vill jag. Ett inlägg om mamma. Ett inlägg om att inte ha sin mamma kvar.

Strax innan kl 6 började han attackera dörren, hoppa upp och hänga sig i handtaget och samtidigt vråla med all sin kraft. Han väckte oss båda förstås, sådär lagom mycket för att fortfarande kunna somna om. Och jag gick upp, öppnade dörren och damp sen ner bland täcke och kuddar igen. Han tog några varv runt sängen, uttryckte sitt missnöje över att dörren varit låst, lät oss höra exakt hur mycket han saknat oss. Erik mumlar med honom och tillslut hoppar han upp i sängen, fortfarande lågt smattrande, innan han lägger sig tillrätta mellan mina fötter och vi somnar om. 

 

När väckarklockan sedan ringer vaknar jag ihoptrasslad med de där två, de som gör mig kärleksfladdrig och varm i magen. Min älskade familj. Sömnvarma och vackra.  Inatt kommer jag inte låsa dörren. 

 

puss A.

Natten innan bröllopet bodde jag i Filippas lägenhet tillsammans med henne, Mayo (2 av mina brudtärnor) och min fina toastmadame Katarina. Efter en dag fylld av dekorerande, möten, detaljpetande och slutligen en grillfest med tillhörande känslostorm över alla som kommit. Tänk att så många åkte upptill 80 mil för att fira oss. Alla dessa människor som träffar varandra, vissa för första gången, andra för första gången på länge, i en trädgård i Bjärka Säby. Blir alldeles överväldigad bara jag tänker på det. Precis som jag var då, kärleksfladdrig, nervös, övertrött och så JÄKLA LYCKLIG. Katarina fick en snabblektion av pappa i att köra folkabussen och sen bar det av in till stan, vi sjöng högt till musiken på radion, var nervösa över att tanka bilen med pappas tankkort. Fnittriga och nervösa och supertrötta allihop. Så när vi väl kom fram till lägenheten runt kl 22 på kvällen störtade vi i säng. Någongång målade Katarina mina tånaglar men det kan ha varit på morgonen.

 

Jag vaknade innan väckarklockan, låg och lyssnade på mina systrars och Katarinas sömnljud. Nervös men fortfarande lugn, förväntansfull och melankolisk på samma gång. Nu var det dags, dagen jag väntat på så länge, dagen då jag blev någons fru. Mayos väckarklocka börjar ringa, klockan är 06.30 och det är dags att gå upp.

 

Filippa fixar en underbar frukost och Johanna som repeterat i Vadstena kommer äntligen och då är alla mina brudtärnor på plats. Klockan 7 dyker frisören upp och vi börjar äta frukost. Vid det här laget så är jag så jäkla nervös att det känns som att jag ska kräkas.