andreakarolina

Vet inte om det är den bästa dagen att skriva ett inlägg på när jag inte skrivit på så länge... Idag är mammas dödsdag, för 13 år sedan togs hon ifrån oss. Jag kämpar. Försöker hålla ihop mig själv och minnas alla positiva saker om mamma. Jag bryter ihop och plockar upp mig själv igen. Idag satt jag och grät på tunnelbanan, mitt bland en massa människor, det är konstigt att man kan känna sig så ensam bland så många. Men så fick jag sms från mina systrar och pappa som påminde mig om att jag inte är ensam med att sakna, kämpa men framförallt minnas. Inatt ville jag inte, jag ville pausa, stoppa, inte vakna upp till ytterligare en 5:e januari. Jag ville bara hoppa över, strunta i det och min fantastiska Erik stod där och höll mig uppe. För jag kan inte hoppa över, pausa. Jag måste möta den här dagen varje år och ibland går det bättre, ibland går det sämre, men likt förbannat måste jag leva igenom den.

Jag vill inte skriva att jag är ledsen, för det är en självklarhet.
Jag vill skriva att jag är tacksam.
Tacksam för att du är min mamma.
För att du lärde mig att älska.
För att du lärde mig att undersöka.
För att du uppmuntrade kreativitet.
För ditt ständiga mantra om att inom konst finns inget rätt och fel.
Att jag fått ärva ditt höga skratt.
För att du alltid kallade mig klok som en bok.
För att du låste in min barnbibel, för ingen skulle pracka på mig åsikter jag inte bett om.
För att du lärde mig att integritet är viktigt och att ingen kan stampa på mig.
För att du lärde mig att vara ödmjuk.

Jag är tacksam att jag fick känna en av de starkaste, vackraste kvinnorna som funnits. Och än mer tacksam över att du är min mamma.

Allt detta kan ingen ta ifrån mig, ingen människa, ingen sorg eller tårar. Du är min mamma och jag är så stolt över det. Jag hoppas att mina framtida barn kan älska mig så som jag älskar dig.

Puss A.