Sitter i bilen från Vadstena och storasyster 30 års fest. Kollar igenom #jagdigalltid och minns tillbaka till vårt bröllop för ett år sedan. Den vackraste dagen i mitt liv. Det här året har gått så otroligt fort och massor har hänt. Vi har rest till Paris, Nya Zeeland, Skottland och England. Slutfört renoveringen i lägenheten och njutit av att vara en familj. Jag trivs så bra med att vara din fru och jag älskar vårt liv tillsammans. Men nästa år får gärna gå i lite långsammare tempo, då det känns som att vi knappt hunnit andas ut sedan bröllopet. Ett år har gått och vi har många kvar framför oss. Jag älskar dig Erik, för alltid.
Livet rullar på i rasande takt, vi har varit hemma i flera veckor nu och det känns som att jag inte varit stilla en sekund. Renoveringen är i full gång, helgerna uppbokade, teaterkurserna på sluttampen mot föreställning och universitetskursen fullproppad med litteratur och föreläsningar. Idag tog jag några minuter som inte egentligen fanns, för att rita, andas och inspireras. Jag är inte helt överens med mina nya pennor men ger jag mig själv lite tid ska det nog gå vägen.
Snart kommer svärföräldrarna på besök och efter dem kommer svågrar och svägerskor med sina små kottar så vi har i alla fall roliga saker att se fram emot. Livet alltså, så mycket roligt, så lite tid.
För åtta år sedan låg det snö på marken på din födelsedag, precis som idag. En vecka tidigare hade jag precis träffat dig för första gången. För åtta år sedan misstänkte jag men visste inte säkert att du förändrat mitt liv. I 7 år har jag gett dig frukost på sängen och bakat en tårta till dig. I 7 år har jag firat dagen du föddes, firat ditt liv tillsammans med dig. Jag ser fram emot många år av frukostar på sängen och tårtor tillsammans med dig! Tack för att du förändrade mitt liv för över åtta år sedan.
Den här veckan har jag firat 6 månader som gift och familj med mina tokar, sagt hejdå till Maria-Maja som blivit öviksbo på heltid, fixat till håret med bästa Carro, haft en Jeremy Clarkson skugga, åkt pulka med Elsa, sagt hejdå till Freja som åkt till Asien ensam och myst med min älskade trasselsudd. Allt som allt en bra vecka! Idag är det en månad kvar tills vi åker till nya Zeeland på smekmånad! Som jag längtar! Nedräkningen har börjat!
Erik, han som får mitt hjärta att hoppa extra slag, han som sjunger sting låtar för mig och berättar om kalla kriget, han som samtidigt som han diskar hittar på en dans. Erik, min make, det bästa som hänt mig. Jag älskar dig.
2013. Året jag planerade vårt bröllop, året jag gifte mig, året jag fick veta att mitt hjärta har utbuktningar i sig, året jag jobbade med något jag tyckte var fantastiskt roligt och tufft på samma gång, året jag var sjuk hela tiden, året jag sa upp mig med omedelbar verkan. Det här året har varit det mest fantastiska och sjukt jobbiga, på så många olika sätt. Det här året har varit förändring. Mitt liv ser inte ut på samma sätt längre och på många sätt så är det till det bättre. Jag och Erik är en familj nu, han, jag och Puck delar samma namn och samma familj. Mitt liv är så mycket rikare nu efter den där dagen då vi blev herr och fru. Jag är mitt i det nu, förändringen. Jag försöker att inte känna mig vilsen i mitt eget liv, men jag är det, just nu är jag vilsen och det gör ingenting. Jag får vara det ibland, även om det är läskigt.
Jag har utvärderat mitt förhållande till Erik på ett sätt jag aldrig förut gjort och jag har lovat att jag vill älska honom tills döden skiljer oss åt. Vi har blivit en familj och vi har kämpat med och mot varandra om framtiden, fast vi i slutändan vill samma sak. Vi har alltså gift oss och allt är precis som vanligt. Vi är lika dåliga på att kommunicera, lika bra på att renovera tillsammans, lika bra på att njuta av det lilla tillsammans och lika omöjliga att planera saker tillsammans. Jag har lovat att älska alla hans sidor, även de som driver mig till vansinne ibland. Och som jag gör det, ÄLSKAR, oss, honom, livet med honom och våra sidor som inte alltid är så enkla att få ihop men som gör oss till just oss. Så jag älskar, med mitt utbuktande hjärta, hela oss och vår knäppa lilla familj. 2013 baby.
Året som varit så satans händelserikt. Året då vi bokade vår bröllopsresa. 2014 blir året då vi åker på vår drömresa till nya Zeeland. Kanske blir det också året då vi välkomnar ett plus på stickan ( fy farao vad jag hoppas det)
Livet, just nu är jag så jäkla kär i dig. Trots att du prövar mig nu och får mig att fälla tårar i frustration så är du så jävlasatansfantastiskt just nu. Och tillsammans klarar vi allting, nu tar vi oss an 2014 Baby!
Mitt första troll, vackra, smarta, fantastiska Vilja. I 5 år har du berikat mitt liv och gett mig så mycket kärlek. I 5 år har jag fått vara din moster och ingenting har gjort mig stoltare än det.
Dagen började med att du och lillebror vaknade 05.30 och jag låg i soffan och hörde hur du övertalade din speedade bror att vänta i rummet tills vi kom med frukost på sängen. Så ja, det var bara för mamma, pappa och mig att masa oss upp och firandet var igång.
Frukost på sängen och ett porslinskrin med kaninhuvud för dina skatter senare, så var det dags för paketletande efter mammas och pappas present. Förväntansfulla och pirriga började vi vår utforskning av hemmets alla vrår.
Letandet tog oss ner i källaren där något gömde sig under ett svart tyg...
ETT TRUMMSET!!!!!!!!
06.30 var det trumkonsert i gula huset, vad det än blir av dig älskade troll, så kommer det vara spektakulärt och fantastiskt.
Grattis igen finaste Vilja, jag älskar dig mer än det finns stjärnor!
Jag sitter på den där bussen som tar mig de 55 milen upp till Norrlandsfamiljen. Och jag tänker på första gången jag satt på den här bussen, för snart 8 år sedan. Hur mycket som har hänt, hur många gånger jag åkt den här sträckan nu. Då var Övik bara ett av stoppen på väg upp till min syster i Piteå och jag var sådär nykär och pirrig som man är när det där som hänt inte ännu fått ett namn men är på väg att bli något underbart. Jag hade fått den där pussen på snaps, jag hade legat i hans armar och tittat på trolltyg i tomteskogen och jag hade inte ännu berättat för någon hur jävla tok-kär jag faktiskt blivit av att bara titta in i hans ögon igen.
Bussen hann inte ens komma förbi Gävle innan jag frågat om jag fick komma helgen efter igen. Och när vi pausade vid tönnebro så sa jag för första gången de där orden: jag tror jag är kär.
Vi har flyttat ihop, köpt en lägenhet, förlovat och gift oss. Och vi har åkt den här sträckan fler gånger än jag kan räkna. Övik har blivit min stad, jag vet var fiken ligger, vilken som är min favorit affär, hur mysiga sommarkvällarna är i Näset och var du härjat runt när du var ung. Kanske hamnar även vi där tillslut och får se våra barn åka iväg på moppen mot stan, det är det som är det härliga med oss, vi har hela jäkla Sverige som hem och vem vet var vi hamnar? Det viktiga är att vi har fantastisk familj att alltid åka till och de här 8 åren har gjort mig så mycket rikare.
Jag är fortfarande sjuk, men lägenheten börjar bli höstpyntad och på söndag fyller jag år.
Imorgon packar vi ihop oss och åker ner till kullen och Gula Skolan i ett dygn. Om jag nu ska envisas med att vara sjuk, så kan jag likagärna vara det där, bland ekarna, åkrarna och familjen. Få andas, lyssna på sprakandet från kakelugnarna och äta gott. Finns värre sätt att spendera sin 27 års dag.
När man är sjuk för den tusende gången det här året och endast orkar sitta upp i soffan och titta på The Hour på netflix. När man gjort allt och ändå hamnar där igen, i förkylningensgrepp. Ja, då är det inte alltid så lätt att se livets ljusa sidor. Men de finns ju där såklart, de ljusa sidorna.
När jag som mest behöver det så kommer de med fullkraft och bombarderar mig med kärlek. Mina älskade troll, min gudson och hans storasyster.
De gör en koreografi till "Du måste flytta på dig" och slår in sina pärlor i tejp och målade papper och ger dem till mig. De är ivriga och berättar vad det är och att jag måste öppna varje pärla för "jag har tejpat dem själv" och de har hängt upp ballonger och har partytutor som måste bytas ut för att de blir trötta av allt tutande. De visar alla sina leksaker och sitt ommöblerade rum och de berättar om när morfar blev arg för att de hade gjort snö av små små pappersbitar. Hur gammelfarmor sjungit "jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt Hurra!" men att det i just det tillfället "Då var det inte alls hurra, för morfar blev arg, så då sa jag det, det var inte alls hurra" Och så ler hon och dansar ner för trappan, Vilja som snart fyller 5 år och som redan lovat sina föräldrar att hon ska bli en bättre människa och sluta göra bus. Fast hos morfar finns inga stoppskyltar på kylskåpet, som hjälper en snart femåring att komma ihåg, när leken tar över och fantasin flödar fritt. De har bakat tårta och sett till så att mamma och pappa köpt hem riktigt god mat, allt för att jag snart fyller år.
De ger mig födelsedagsfrisyrer, sätter på mig alla sina hårband och hårspännen. Och Vide säger om och om igen, "Du blir så fin Dea, du blir så fin och du får låna mina hårband, du måste ha dem när Erik kommer."
Och jag gråter och berättar för dem att det är för att de gör mig så glad och för att jag älskar dem så himla, himla mycket.
Älskade kottar, ni ger mig så mycket livslust och kärlek. Vad vore jag utan er?
Igår åkte de, min killar. De väntar på mig uppe i Norrland medan jag efter lite pusslande lyckades komma loss på torsdag eftermiddag och har bokat ett snabbtåg tillsammans med fina Maria-Maja. Torsdag kväll alltså. Då får jag gosa med mjuk kattmage och lägga huvudet i min grop vid hans axel.
Inatt har jag snurrat och letat i sängen efter en varm rygg att trycka kroppen mot. Jag har vaknat kl 5.30 och lyssnat efter Pucks missnöjda jamandes utanför vår stängda sovrumsdörr.
Men den har varit fylld av lyckliga tårar. Igår gjorde min storasyster sin debut på Kungliga Operan, jag och lillasyster satt såklart i publiken och när ridån gick upp började tårarna rinna, trots att Johanna inte skulle vara på scenen på 2 timmar. Det är så stort, att sitta i den fantastiska lokalen och se sin syster stå på den där scenen. Veta hur hon har kämpat och jobbat så jäkla hårt för att vara där hon är idag. Jag är så otroligt stolt över att vara hennes syster. Hon och min lillasyster inspirerar mig att följa mina drömmar, hur svårt det än kan vara, hur lång tid det än tar. Igår fick jag vara med när hon tog ett stort steg mot sitt mål. Och för det är jag så jäkla tacksam.
Idag var egentligen inte så rolig utan egentligen kändes dagen tuff, jobbig och stressig, men så fick jag ett sms från min man med världensbästa nyhet! Idag har vi blivit farbror och faster till en liten tjej. Som vi har längtat efter henne och nu är hon alltså äntligen här. Så den här dagen blev istället underbar och jag dansade runt de sista timmarna bland snor, lego och disk. Det är något alldeles magiskt över när en bebis kommit till världen. Och just den här bebisen är extra magisk och jag längtar så efter att jag får träffa henne!
Nu ska jag duscha av mig snorresterna från dagens jobb och korka upp skumpan lagom till att den nyblivna farbrorn kommer hem från jobbet, för ikväll ska vi fira!
Puss A.
Nyblivna föräldrarna, Grattis till er lilla dotter!
Brudtärnorna har åkt och för ett ögonblick känner jag mig helt ensam, men det håller inte i sig länge för, nu jävlar ska bröllopsklänningen på! Kicki, älskade Kicki kommer från sjöstugan, Katarinas kamera smattrar, Anja kommer in med klänningen och mitt i allt dyker Eriks syster Anna upp. Allihop får plötsligt ett jobb, få i Andrea i klänningen.
Alla dessa kvinnor, min bonusmamma Anja som sytt klänningen, min vackra svägerska Anna som hjälpt mig leta fåglar, min älskade syster och bästa vän Kicki och min tuss Katta som båda två varit och är mitt stora stöd i både stort och litet i mitt liv. Tänk att få dela den här stunden med er, mitt liv är så förjävla bäst.
Idag fyller min skatt, min gris, min älskade trasselsudd 2 år. Om 4 månader är det 2 år sedan jag fick hem honom till mig. 2 år sedan jag nervöst gick in i djuraffären och köpte kattlåda och mat. 2 år sedan jag tog beslutet att ta emot dig fast vi egentligen inte kunde det än, mitt i renoveringen. Ett impulsivt beslut, som jag inte har ångrat en enda sekund.
Du blev snabbt en så självklar del av vårt liv. Mitt i renoveringskaos så blev du en nödvändig paus och anledning till många skratt (och att driva husse till vansinne med din nyfikenhet).
Du möter mig i dörren varje dag. Du lägger dig på mina ben och trycker ner dina tassar mellan dem som att du kramar mig. Sen sitter vi där i minuter, timmar, du och jag. Du kurrar och jag andas och jag kan inte minnas hur mitt liv var innan dig. Utan de där stunderna efter jobbet. Utan din blöta nos mot min kind när jag är ledsen. Utan dina exorsisten skutt när du är kvällsbusig eller dina springräder genom lägenheten när Erik också kommit hem. Som att du först då kan slappna av på riktigt och släppa ut all energi. Min tokiga lilla katt så olik alla andra. Som gör att vi måste låsa dörrar i lägenheten för att du kan öppna dörrar åt båda håll och som pratar pratar och ifall vi inte lyssnar, vrålar. Du är det bästa jag har och livet blev bättre tack vare dig.
Sakerna, stora och små förpackningar av lyx, sånt jag aldrig unnat mig förut. Det jag har passerat med en axelryckning, inte tagit mig råd till, valt att prioritera annorlunda och samtidigt tittat avundsjukt på alla dem som faktiskt unnar sig så.
Det är en härlig känsla att ge allt det där till sig själv, skämma bort sig och visa att jag är viktig, för mig själv, något jag alltid haft svårt med. Det är sådär härligt jäkla materialistiskt och ändå bland det bästa jag gjort för min självkänsla. Det är ju såklart inte sakerna det handlar om, utan om att jag är värd det. Värd det där lilla extra som man bara unnar sig vid viktiga tillfällen. Då det är okej att köpa ett puder till värde av ett par skor, bara för att det fotograferas bra. Sminkaffärer som alltid har känts lite skrämmande och obekväma, som en kemilektion där jag inte hör hemma. Så står jag där, fortfarande otroligt obekväm och gör tafflande försök till att inte verka riktigt lika bortkommen som jag är och köper en burk med Dior. Den där känslan, när jag stoppar ner burken i väskan och går därifrån, som att jag bär på en hemlighet.
Och alla dessa saker, stunderna jag ger mig själv nu, hårfärg, ögonbryn, naglar, nattlinne vars tyg känns som en ljummen sommarmorgon, silkiga trosor, högklackade skor, papegojklänningen...
Bevis på att jag snart ska bli din fru.
Bilderna är från provsminkningen i min storasysters kök, veckan innan bröllopet. Nervositeten, spänningen och förväntan inför den stora dagen rusade som galna myror i hela min kropp. Men mina systrar fanns där och lugnade mig, vad hade jag gjort utan er?
Nu har vardagen börjat på riktigt för mig igen. Första dagen på jobbet är avklarad, eller egentligen andra, men första dagen med kidsen. Vardag. Ett vackert ord för någonting som betyder rutiner, jobb, disk, tvätt och att träffa varandra först på kvällarna. Men någonting har hänt med min vardag, trots att ingenting egentligen har förändrats, förutom att jag har en till ring på mitt finger och ett nytt efternamn, så är ju vår vardag likadan som innan semestern. Ändå är den rikare på något sätt, vackrare och mer spännande än förut. För när jag kommer hem från jobbet så väntar jag inte längre på min pojkvän. Och när vi gör planer inför nästa helg så är det inte längre som enbart par som vi gör det. Vi gör det som en familj.
Det var det vi valde där i kyrkan den 13 juli, vi valde att bli en familj med varandra. Vår alldeles egna familj och varje vardag vi delar från den dagen är en del av vår framtid som just den familjen. Jag väntar inte längre på att min pojkvän ska komma hem och äta middag med mig, jag väntar på min make. Och det finns ingenting som smakar så bra. Som passar så bra på min tunga som orden min make.
Vi, Lappen och Dea i vår alldeles egna muppiga familj som precis börjat sin resa. Det är en så häftig känsla att efter 7 1/2 år tillsammans upptäcka att vi har så många första gången kvar. Första gången vi kommer hem till lägenheten efter semestern, första gången vi storhandlar på maxi, första gången vi gnabbas, första gången vi äter tacos och ser på film, som äkta makar, familj, som herr och fru Thelin.
Vår vardag har blivit magisk, skimmrande och med kärleksfladder när vi tömmer diskmaskin och hänger tvätten. Det är ju ändå då det ska vara som bäst, i vardagen. Det är ju där man spenderar den mesta av sin tid tillsammans, mitt i jobb, plugg och i vårt fall renovering. Att höra dig fnissa åt programmen på BBC entertainment, skratta tillsammans tills vi gråter åt modern family, äta tacos tills det sprutar ur öronen och åka till IKEA när jag behöver peppas upp.
Jag trodde inte att det skulle kännas såhär annorlunda. Jag var inte beredd på hur min kärlek har ökat i kraft. Men jag älskar det. Att vara din fru är det bästa som finns.
En av låtarna mina systrar sjöng i kyrkan och som beskriver vardagskärleken och oss på ett klockrent sätt.
Men här sitter jag och tittar på hur jag bäst kommer i min bröllopsklänning!!! Hahahahahahaha Det är fantastiskt hur ens intressen utvecklar sig utifrån vad som händer i livet.
Igår överraskade min lillasyster Ippan mig med en helt fantastisk bröllopspresent. Jag har alltid ändrat mitt hår, fixat och donat, klippt och färgat. ständigt förändrat mig och använt håret som en accesoar. Därför har jag känt mig ledsen över att "alla" frisörer jag frågat haft semesterstängt just den vecka som jag ska gifta mig och behöver få en bruduppsättning. Inte ledsen så att jag visat det eller gjort en stor grej av det. Utan jag har (försökt) peppa om och ställa in mig på att mina underbara systrar skulle fixa mitt hår och garanterat göra ett bra jobb! Men någonstans bakom min perfekta fasad (trodde jag) så har Ippan såklart sett rakt igenom mig och nu hittat en frisör, som inte bara är tillgänglig den 13:e juli men som också var sjukt trevlig och jag är så JÄKLA GLAD. Och inte nog med det, för det hade varit mer än nog, så bjuder hon mig på bruduppsättningen. Fantastiska älskade lillasyster. Så galet att du känner mig så bra, att du älskar mig så mycket, att jag får ha dig i mitt liv.
26 år, fru, förskolepedagog, student, kreativ, flummig och catlady.
Välkomna in till min lilla hörna av internet, här får ni läsa mina tankar och funderingar kring livet. Just nu kretsar mycket kring vårt bröllop i sommar. Planering, klänningstankar och längtan efter att bli en familj på riktigt.
Hoppas att ni ska trivas härinne!
Puss A.
