Dagen kom och passerade. Inte utan tårar eller utan ångest och jag vaknade som vanligt kl 02.00 med hjärtklappning. Men den passerade som den alltid gör. Dagen som handlar om att överleva, inte mer, inte mindre. Bara det, finnas, andas och hålla ihop. Älskade underbara maken bjöd mig på restaurang kvällen innan, fanns där med kramar under natten och tog mig till biomörkret mitt på dagen så jag fick leva mig in i en annan värld för några timmar i alla fall.
Det här året har varit tuffare än vanligt, sorgen och saknaden har varit stark och påflugen och lagt krokben för mig på många sätt. Nu är det 16 år och ett bröllop utan mamma. Jag har sparkat bakut och gråtit, men jag har också tagit tillvara på det min fina mamma gett mig. Min (smått galna) syn på estetik och min kreativitet har fått större plats det här året än tidigare och jag har försiktigt börjat rita och skapa. Jag hoppas det här året låter mig bära min sorg och mina minnen istället för att släpa dem och snubbla under dess tyngd.
16 år och ett bröllop. Fy farao vad jag saknar dig mamma.
