Idag kollade jag min mail, och hittar en fantastisk text som min lillasyster Filippa har skrivit om vår familj. Som ni som läst ett tag kanske förstått så är den inte som alla andra. När jag var 11 år förlorade vi vår Mamma och allting förändrades för oss. Såhär har min vackra syster beskrivit vår familj, vår uppväxt och hur vi har hanterat den händelsen.
När jag lärde mig att värdesätta
Jag blev vuxen när jag var åtta år, kanske inte i lika stor utsträckning som mina systrar som då var elva och tretton, men på något sätt så blev vi alla vuxna. Av fem personer blev det fyra kvar, det sista året tillbringade vi till stor del på sjukhus. Jag var åtta år, så liten och oförstående. Jag skrattade på begravningen. Jag har alltid haft svårt att hålla mig för skratt i kyrkor men att jag skrattade just då var kanske hennes önskan.
Vi är uppväxta med konst. Jag var med på krokikurser som liten och stod bakom ett staffli och målade mina egna tavlor medan mamma undervisade. Jag umgicks med mammas vänner i deras kontor och jag smakade på samma ställe sprutgrädde för första gången, dom var konstnärer. Vi är uppväxta i en ateljé, på vernissage och i konsthallar. Det var i vår ateljé hemma på landet mina drömmar om att bli ballerina väcktes och jag virvlade runt på vårt färgstänkta golv bland uppspända dukar, med tyllkjol och mina smala armar över huvudet i femte position. Ateljén blev som en drömvärld för oss. Där inne fanns det häxor och troll, vi åkte skridskor och slalom över trägolvet, vi sjöng och byggde båtar av kartonger. Vi lekte med playdo och vi buggade till Monty Pythons - sit on my face, jag ramlade i golvet och mina framtänder dog. Vi kan alla Robert Brobergs texter utantill och vi sjöng med till The Commitments varför kom inte soppbilen för och kitty katt för full hals när vi tillsammans lämnade landet och åkte mot fjällen för att åka skidor.
Ingen av oss är troende, mamma var konfirmerad men hon var också den förälder som drämde bibeln hårt i lärarens kateder då min äldsta syster dagen innan fått den i skolan, hon var stolt, det var hennes första bok. Mamma var arg. Nej vi är inte troende, vi lever av kärlek och konst. Att gå på utställningar och röra mig i konsthallar och ateljéer är för mig däremot någonting heligt, kanske beror det på att mamma finns där till så stor del. Det gör mig lugn.
Jag minns när jag fick bommen i huvudet när jag seglade optimistjolle och ramlade ner i botten av båten och hur vi alla skrattade åt det, jag minns när vi badade och gjorde Jesus går på vattnet, och den gången jag hoppade i utan mina simkuddar och simmade lugnt tills mamma började gapa och skrika och jag insåg att jag inte hade lärt mig att simma än. Jag minns våra födelsedagar ute på klipporna i tjust skärgård som vi firade med picknickbog kokt potatis och gräddfil och jordgubbstårta till efterrätt. Jag minns mina stunder med mamma framför tv:n med bröderna cartwrite när jag kom hem från lekis och vi åt lunch tillsammans i soffan. Jag minns mammas krukor fyllda med penslar, jag minns känslan av dom mot huden.
Jag minns att pappa berättade för oss en dag när han kom hem från sjukhuset att mamma hade skrattat åt en sjuksyster som hade trekantiga glasögon, men det minns ingen annan. Och när jag skriver det här känns det som att jag minns hennes skratt.
Vissa kan tycka att det är någonting negativt att bli vuxen i en så tidig ålder, men att vi blev vuxna betydde inte att vi slutade vara barn. Vi fortsatte leva vårt vanliga liv, vi gjorde samma saker som vi alltid gjort innan. Pappa fortsatte ta med oss på vernissage, operor, teatrar, konserter och dansföreställningar. Vi fortsatte resa, vi fortsatte leva. Vi pratade om mamma och vi gjorde saker som hon hade velat att vi gjorde. Vi hade pappa och vi hade varandra, vi hade farmor, ebba och våra vänner. Vi var med om en stor sorg och tragedi och vi har lärt oss att leva med det, detta till stor del av att vi pratade om det som hänt. Att vi fortsatte att kolla på foton och filmer, vi höll henne kvar, vi höll henne levande.
Mamma finns i min kreativitet, hon finns i allt jag skapar. Lika väl finns hon i mina systrar och i deras kreativitet. Hon finns i våra minnen, i pappas historier, i vår skivsamling och till alldra största grad i hennes tavlor. Våra minnen av henne finns kvar överallt och dom kommer aldrig försvinna.
Det finns ingenting som gör mig mer arg än när folk säger att allt sker av en mening, det kan orimligt vara meningen att någon ska dö. Däremot för alla händelser en förändring med sig. I vårt fall medförde denna förändring att vi i tidig ålder blev vuxna i vårt sätt att se, tänka, uppskatta och värdesätta.
Kanske beror vårt tänkande på vår uppfostring, kanske beror det på vår uppväxt och dess händelser eller så beror det på all kultur vi har sett och upplevt, det troligaste är nog en blandning av allt. Det är det som har gjort mig till den jag är idag. Jag värdesätter livet och de människor jag har runt om mig. Jag värdesätter kultur.
Tillägnat min familj
jag älskar er!
Filippa Rudström
Jag älskar er så otroligt mycket min lilla tokiga familj. Ni är ALLT för mig.
Puss A.
