andreakarolina

Jag har funderat en del på det här med att bli äldre. Nu har jag fyllt 26 år och räknas inte ens som ungdom av Sj längre. Jag går och väntar på att den där åldersnojjan ska slå till, den som så många pratar om. Visst har jag haft identitetskriser som många andra, men det har handlat om andra saker än ålder för mig. Och visst kanske jag inte har så mycket att nojja över, som vissa vänner har påpekat. Mitt liv verkar ju faktiskt rulla på enligt alla normer. Men jag tror inte att det är anledningen till att min åldersnojja uteblir.

För mig är inte rädslan att bli äldre. Min rädsla är att inte bli det. Att inte hinna med allt jag vet och inte vet att jag vill göra. Att inte hinna gifta mig, bilda familj, se mina barn växa upp, bli pensionär...

Min mamma fick inte möjligheten att bli gammal, hon blev 42 år. Ett fantastiskt, kreativt, lustfyllt men alldeles för kort liv. Även om det var kort så hann hon leva, jag vill aldrig känna att jag inte gjorde det.

Ifall jag nu ska leva med en rädsla för att inte hinna med, så tänker jag leva varje år så mycket som det bara går. Jag vill inte slösa min tid på sådant som inte ger mig glädje. Jag vill leva så att jag eller den som blir kvar har mycket att berätta om mitt liv, men framförallt att det var fyllt med kärlek och glädje.

Jag är så otroligt tacksam för varje år som jag får bli äldre. För varje liten rynka som bildas runt mina ögon när jag ler. För det är ett bevis på att jag faktiskt har hunnit lite till.

Jag älskar dig mamma, fy farao vad jag älskar dig. Tack för att du och pappa gjorde mig till den jag är.

Puss A.