andreakarolina

Har omtenta på lördag och borde verkligen plugga. Men jag hittar ingen motivation, dels för att kommentarerna jag fått på förra tentan är de flummigaste jag sett, förstår ju inte vad jag har gjort fel? Dels för att det känns fysiskt omöjligt att trycka in mer begrepp i huvudet. Är inne på den tredje delkursen den här terminen, det är så sjukt intensivt och det känns inte som att jag gör något annat än att försöka trycka in mer kunskap. Jag är så sjukt trött. Vet att tentan bara är på 1,5 hp så det är ju egentligen bara att få den gjord så att jag slipper den sen... Jag vet det. Jag säger det till mig sjäv, men jag kan inte förmå mig att öppna böckerna.

När ska tröttheten försvinna? När ska jag vinna över stressen? När ska jag känna mig glad igen? Det var så länge sen nu. Är trött på tårar som rinner utan orsak, på att det känns som om kroppen väger ett ton, på att huvudet aldrig verkar vakna...

Förlåt för ett "sur" inlägg, men detta kanske kan förklara att det inte är så många inlägg just nu. Vill ju skriva om roliga saker här, inte använda er som klagomur.

Förhoppningsvis ska vi boka Paris resan ikväll! Den är så sjukt välbehövlig just nu! Dit ska ingen kurslitteratur följa med. Då är det PAUS.

puss A.

Idag har jag premiär åkt mina underbara längdskidor som jag fick av Pappa och Anja i julklapp! Hade inte riktigt lyckats med vallningen men det var ändå sjukt skönt, bra armträning också tror jag, börjar känna av träningsvärken :)
Solen lyste och allting var så vackert, jag ÄLSKAR det här vädret. Jag tycker verkligen om alla årstider, de är lagom långa och ger mig precis vad jag behöver. Just nu behöver jag kyla, snö och frisk frisk luft, om någon månad kommer tövädret och den underbara våren med solsken, hösnuva och blommor. Det kommer vara precis lika underbart som jag tycker vintern är nu. Ja, jag vet. Lite knäpp är jag allt! Men det är så det ska vara! Längtar till påsken nu som ska spenderas på skoter uppe i Tärnaby, så fast våren kommer vara framme här i stockholm snor jag åt mig lite mer vinter där! Sedan blir det förhoppningsvis "försommar" i Paris veckan efter över valborg.

Nu har jag gett mig själv en rejäl spark i baken och satt igång med plugget på allvar, på onsdag är det dags för tenta nr 2. Läskigt men det ska jag nog klara av!

Imorgon bär det av till Gula Skolan, ska nog ta med skidorna så att jag kan ta en sväng eller två, runt kullen :)

Vet inte om det är den bästa dagen att skriva ett inlägg på när jag inte skrivit på så länge... Idag är mammas dödsdag, för 13 år sedan togs hon ifrån oss. Jag kämpar. Försöker hålla ihop mig själv och minnas alla positiva saker om mamma. Jag bryter ihop och plockar upp mig själv igen. Idag satt jag och grät på tunnelbanan, mitt bland en massa människor, det är konstigt att man kan känna sig så ensam bland så många. Men så fick jag sms från mina systrar och pappa som påminde mig om att jag inte är ensam med att sakna, kämpa men framförallt minnas. Inatt ville jag inte, jag ville pausa, stoppa, inte vakna upp till ytterligare en 5:e januari. Jag ville bara hoppa över, strunta i det och min fantastiska Erik stod där och höll mig uppe. För jag kan inte hoppa över, pausa. Jag måste möta den här dagen varje år och ibland går det bättre, ibland går det sämre, men likt förbannat måste jag leva igenom den.

Jag vill inte skriva att jag är ledsen, för det är en självklarhet.
Jag vill skriva att jag är tacksam.
Tacksam för att du är min mamma.
För att du lärde mig att älska.
För att du lärde mig att undersöka.
För att du uppmuntrade kreativitet.
För ditt ständiga mantra om att inom konst finns inget rätt och fel.
Att jag fått ärva ditt höga skratt.
För att du alltid kallade mig klok som en bok.
För att du låste in min barnbibel, för ingen skulle pracka på mig åsikter jag inte bett om.
För att du lärde mig att integritet är viktigt och att ingen kan stampa på mig.
För att du lärde mig att vara ödmjuk.

Jag är tacksam att jag fick känna en av de starkaste, vackraste kvinnorna som funnits. Och än mer tacksam över att du är min mamma.

Allt detta kan ingen ta ifrån mig, ingen människa, ingen sorg eller tårar. Du är min mamma och jag är så stolt över det. Jag hoppas att mina framtida barn kan älska mig så som jag älskar dig.

Puss A.

Den här tiden på året blir inte lättare för mig.. Allt känns så tvådelat, jag sörjer att det är ytterligare en till jul utan mamma och försöker hantera alla minnen från tiden hon var sjuk som verkar bli starkare varje gång december närmar sig... Samtidigt älskar jag julen, julbak,julpyssel och presentinslagning. Kärleken till julen är något jag har fått från mamma och hela min familj. Julpyssel och julbak är tröstande för mig, att tända ljus och mortla kryddorna till pepparkakssmeten så att det luktar så där juligt i hela lägenheten. Det är precis vad jag ska göra nu, för att peppa upp mig själv. Nu ska här fixas pepparkakssmet så att jag kan baka dem på lördag!! Om ni vill ha receptet på smeten finns det under receptkategorin här på bloggen! Supergott och det recept pappa har bakat efter så länge jag kan minnas!

Puss A.

Idag är det mission: utplåna förkylning som gäller!  Om en timme ska jag åka till Björn Axén Urban och vara hårmodell på en av deras kurser. Ska bli skönt att äntligen få göra något åt mitt hår som bara fått växa sedan i somras. Spännande att se vad de hittar på denna gång.

Det är verkligen något jag kan rekomendera, att vara hårmodell, dock är det kanske inte för alla. Man måste vara beredd på att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över sitt hår. Men fördelen är att man, om man inte går till en frisörskola, blir klippt gratis av en riktig frisör. Ofta får man även hårfärg gratis. För mig som studerar, har kort hår och inte har råd att underhålla frisyren på dyra frisörställen, är hårmodellande perfekt.

Men man måste inte klippa av allt hår eller göra extrema frisyrer bara för att man är modell. De flesta frisörsalongerna behöver modeller, för att testa nya klipp-metoder, färg-tekniker och annat som de behöver lära sig för att hålla sin salong "uptodate". Gå in hos din favorit frisör och fråga om de vill ha modeller och berätta då vad du är beredd att göra och vad du absolut inte vill göra, sedan är det upp till dem ifall de vill ha med dig eller inte. Såklart: desto mindre åsikter desto bättre för dem...

Nu ska jag göra iordning mig för dagens äventyr. Hoppas min feber ger med sig så att jag inte svimmar på scenen...

Återkommer med bild på frillan sen.
Puss A.

... alls för mycket skor, Älskling! Eller hur var det??

Idag kollade jag min mail, och hittar en fantastisk text som min lillasyster Filippa har skrivit om vår familj. Som ni som läst ett tag kanske förstått så är den inte som alla andra. När jag var 11 år förlorade vi vår Mamma och allting förändrades för oss. Såhär har min vackra syster beskrivit vår familj, vår uppväxt och hur vi har hanterat den händelsen.

När jag lärde mig att värdesätta

Jag blev vuxen när jag var åtta år, kanske inte i lika stor utsträckning som mina systrar som då var elva och tretton, men på något sätt så blev vi alla vuxna. Av fem personer blev det fyra kvar, det sista året tillbringade vi till stor del på sjukhus. Jag var åtta år, så liten och oförstående. Jag skrattade på begravningen. Jag har alltid haft svårt att hålla mig för skratt i kyrkor men att jag skrattade just då var kanske hennes önskan.

Vi är uppväxta med konst. Jag var med på krokikurser som liten och stod bakom ett staffli och målade mina egna tavlor medan mamma undervisade. Jag umgicks med mammas vänner i deras kontor och jag smakade på samma ställe sprutgrädde för första gången, dom var konstnärer. Vi är uppväxta i en ateljé, på vernissage och i konsthallar. Det var i vår ateljé hemma på landet mina drömmar om att bli ballerina väcktes och jag virvlade runt på vårt färgstänkta golv bland uppspända dukar, med tyllkjol och mina smala armar över huvudet i femte position. Ateljén blev som en drömvärld för oss. Där inne fanns det häxor och troll, vi åkte skridskor och slalom över trägolvet, vi sjöng och byggde båtar av kartonger. Vi lekte med playdo och vi buggade till Monty Pythons - sit on my face, jag ramlade i golvet och mina framtänder dog. Vi kan alla Robert Brobergs texter utantill och vi sjöng med till The Commitments varför kom inte soppbilen för och kitty katt för full hals när vi tillsammans lämnade landet och åkte mot fjällen för att åka skidor.

Ingen av oss är troende, mamma var konfirmerad men hon var också den förälder som drämde bibeln hårt i lärarens kateder då min äldsta syster dagen innan fått den i skolan, hon var stolt, det var hennes första bok. Mamma var arg. Nej vi är inte troende, vi lever av kärlek och konst. Att gå på utställningar och röra mig i konsthallar och ateljéer är för mig däremot någonting heligt, kanske beror det på att mamma finns där till så stor del. Det gör mig lugn.

Jag minns när jag fick bommen i huvudet när jag seglade optimistjolle och ramlade ner i botten av båten och hur vi alla skrattade åt det, jag minns när vi badade och gjorde Jesus går på vattnet, och den gången jag hoppade i utan mina simkuddar och simmade lugnt tills mamma började gapa och skrika och jag insåg att jag inte hade lärt mig att simma än. Jag minns våra födelsedagar ute på klipporna i tjust skärgård som vi firade med picknickbog kokt potatis och gräddfil och jordgubbstårta till efterrätt. Jag minns mina stunder med mamma framför tv:n med bröderna cartwrite när jag kom hem från lekis och vi åt lunch tillsammans i soffan. Jag minns mammas krukor fyllda med penslar, jag minns känslan av dom mot huden.

Jag minns att pappa berättade för oss en dag när han kom hem från sjukhuset att mamma hade skrattat åt en sjuksyster som hade trekantiga glasögon, men det minns ingen annan. Och när jag skriver det här känns det som att jag minns hennes skratt.

Vissa kan tycka att det är någonting negativt att bli vuxen i en så tidig ålder, men att vi blev vuxna betydde inte att vi slutade vara barn. Vi fortsatte leva vårt vanliga liv, vi gjorde samma saker som vi alltid gjort innan. Pappa fortsatte ta med oss på vernissage, operor, teatrar, konserter och dansföreställningar. Vi fortsatte resa, vi fortsatte leva. Vi pratade om mamma och vi gjorde saker som hon hade velat att vi gjorde. Vi hade pappa och vi hade varandra, vi hade farmor, ebba och våra vänner. Vi var med om en stor sorg och tragedi och vi har lärt oss att leva med det, detta till stor del av att vi pratade om det som hänt. Att vi fortsatte att kolla på foton och filmer, vi höll henne kvar, vi höll henne levande.

Mamma finns i min kreativitet, hon finns i allt jag skapar. Lika väl finns hon i mina systrar och i deras kreativitet. Hon finns i våra minnen, i pappas historier, i vår skivsamling och till alldra största grad i hennes tavlor. Våra minnen av henne finns kvar överallt och dom kommer aldrig försvinna.

Det finns ingenting som gör mig mer arg än när folk säger att allt sker av en mening, det kan orimligt vara meningen att någon ska dö. Däremot för alla händelser en förändring med sig. I vårt fall medförde denna förändring att vi i tidig ålder blev vuxna i vårt sätt att se, tänka, uppskatta och värdesätta.

Kanske beror vårt tänkande på vår uppfostring, kanske beror det på vår uppväxt och dess händelser eller så beror det på all kultur vi har sett och upplevt, det troligaste är nog en blandning av allt. Det är det som har gjort mig till den jag är idag. Jag värdesätter livet och de människor jag har runt om mig. Jag värdesätter kultur.

Tillägnat min familj                                                                                                                  

jag älskar er!

Filippa Rudström

 

Jag älskar er så otroligt mycket min lilla tokiga familj. Ni är ALLT för mig.

Puss A.

Skrev ju tidigare att jag skulle avslöja hur min garderob ser ut..
Före:


Mitten hyllan är sambons. Han är lite bättre på att hålla ordning än jag, eller så har han bara mindre kläder?

Hm ja, detta är inte något jag är stolt över.. Men nu har jag iaf sorterat och vikt, jobbigt nog är det inte mindre kläder än innan. Däremot lite bättre ordning på torpet!

Efter:

Ser inte så mycket bättre ut men jag lovar det är det!!

Ja ja, nog med att skämma ut sig för idag.

Puss A.

Vad är det som händer med mig?? Inatt vaknade jag av att jag hällde ett glas vatten över mig, alltså rakt över huvudet och över hela mig!! Detta gjorde jag alltså i sömnen, tror att jag drömde att jag skulle dricka? Jag vaknade tidigt och tänkte att jag skulle kolla på lite Criminal Minds innan Erik vaknade, börjar kolla på ett avsnitt men när jag skulle kolla på nästa hoppade jag fram nästan 6 avsnitt, blev väldigt förvirrad när det hade hänt en massa sedan avsnittet innan.. När Erik öppnade diskmaskinen på morgonen hade jag lagt in en sådan där diskmedels-tablett och satt på maskinen, problemet var bara att jag inte hade tagit av plasten som satt på tabletten. Inte nog med det jag hade diskat maskinen en gång till med den tabletten inne i maskinen för att jag tyckte att disken fortfarande var smutsig! Har även letat efter min mag medicin hela veckan, erik hittade den i skafferiet ovanpå de färdiga såserna...

Undrar vad jag gjort mer som är tokigt..

Imorgon blir det vårdcentralen och koll av magen som gjort svin ont hela veckan.

Nu ska jag ta tag i garderoben igen.. Det enda jag orkar just nu.. Sitta i sängen och vika kläder medans favorit filmen The Holiday rullar på tvn.

Hoppas på att vara en piggare Andrea imorgon.


Puss A.

Jag tror jag ska färga håret superblont nästa gång. Vad tror ni om det?? På tal om något helt annat.. eller kanske inte, vi var ju inne på förändringar. Min ständiga go to grej när saker och ting snurrar på fort och jag är otålig, fixa håret, frisyrer färga och klippa. Vet inte om det egentligen löser något men SKÖNT är det. Som en förändring av sig själv, hur ytlig förändringen än är. Blont hår och tjejmilen? Tja, varför inte.

Jag tror jag är rädd. Rädd för att INTE lyckas, men MINST lika rädd för att faktiskt göra det. För vad innebär det egentligen? Att jag en gång för alla säger hejdå till mina skådespelar drömmar, att jag lämnar ett "egocentriskt" kreativt estetiskt liv bakom mig för att bli en vanlig tråkig svensklärare som sysslar med drama lite på sidan om för att fördjupa kunskapen i eleverna, att leva ett svensson liv i en by någonstans. Jag vet inte om jag vill det. Eller om det här är mitt huvud som ställer till det för att jag inte tror att jag kan klara av universitets studier? De senaste åren har mitt fokus skiftats helt. Kanske är det så när man blir äldre. Jag längtar tills den dagen när jag gifter mig, eller den dag när det växer ett litet barn inom mig. Samtidigt vill en del av mig åka iväg någonstans, inte behöva bry mig, ha ansvar utan bara få vara. Fan jag vet inte. Jag hatar uppsatsen, jag hatar skuldkänslorna när inget blir gjort, skuldkänslorna när det är så jävla SKÖNT att jobba på systemet, den ständiga magkatarren, tårarna... Har jag sagt hejdå till för mycket av mig själv till förmån för oss? Har vi samma mål? VI är det bästa som har hänt mig, jag vill vara det bästa för både mig och dig. Just nu är jag inte det. Fan också, fixa det här nu Andrea. Lös det, hitta rätt. Jag vill inte sumpa det här.

Ska sluta skriva nu, känns inte som att det kommer något vettigt ur mig för tillfället. Förlåt för en förvirrad andrea.

puss A.

Som jag skrivit tidigare så har jag under terminen varit med i ett projekt om sorg, om hur det är att förlora en förälder och sorgen efter det. Nog för att jag visste att det skulle bli svårt, var det svårare än jag kunnat föreställa mig, att gräva i minnen och tankar jag haft då.

Sen min mamma dog 1998 så har jag gjort mitt bästa för att klara av och underlätta vardagen. Direkt efter att mamma dog skapade jag en mur runt mig, jag ville inte visa att jag var ledsen, jag ville inte vara en börda för min familj. Något jag sedan höll fast vid i många år, till 9.an närmare bestämt. Under dessa år hade pappa träffat Anja och hennes familj hade flyttat in hos oss från finland. Jag ville så gärna tycka att detta var bra, för min pappas skull. Men nu skulle de gifta sig, och plötsligt slog något runt i mig. Jag VILLE inte. Jag ville inte att mamma skulle vara död, att allt skulle vara annorlunda, att pappa skulle gifta sig, att jag hade en ny familj. Och alla dessa tankar gjorde så sjukt ont, för vem var jag att välja bort mina nya syskon, (som de faktiskt blivit) när jag ändå inte hade något val. Mamma var borta, jag kunde bara inte acceptera det. Det jag insett nu är att det är först då min akuta sorgeperiod började. Det var då jag släppte fram den, rå och klibbig och kall som den var. Min mur sprack och jag hatatde allt men mest av allt mig själv. Mycket hände med mig under 9:an och gymnasiet, mycket som inte var bra men som gjorde mig starkare. Precis som mammas bortgång gjort mig starkare. Det är klart att jag hellre velat ha min mamma här med mig, men det valet hade jag inte.

Jag har alltid kunnat prata om mamma, om hennes sjukdom och hennes liv. Men när jag satte mig och skulle svara på Saras frågor om min sorg, så slog det mig som en käftsmäll. Jag har pratat om sjukdomen, om mamma, om hennes liv och död. Jag har aldrig pratat om min upplevelse av det och hur jag känner nu och kände då. Jag har aldrig rört vid det, aldrig ens petat på de känslor som plötsligt vällde upp ur mig. Den smärta som jag kände då kom över mig som en våg och jag stod alldeles lamslagen. Mina nedskrivna svar blev inte alls som mina tankar, plötsligt insåg jag att jag aldrig hade visat den här sidan för mig själv eller någon annan och det gjorde i sin tur att jag inte längre var säker på att jag ville visa den delen av mig själv för första gången på en scen. När jag satt där bredvid min älskade Erik, helt förtvivlad och oförmögen att kunna förklara vad som hände i mig. Att jag i en bil på väg till Tärnaby, satt med samma känslor som tolvåriga jag kände när mamma försvann.

På väg till Sara, första gången vi skulle läsa igenom manuset, hade jag bestämt mig för att inte vara med, att det var för svårt, för jobbigt, för klibbigt och kallt. Så kom jag dit och vi läste manuset och trots att det var jobbigt, kändes det ändå bra. Jag kände att det var dags nu, dags för det klibbiga och kalla att få möta ljuset, även om det blev i en lätt censurerad version. Sorgen hade fått komma upp igen och jag välkomnade den, för jag vet att jag klarar den.  Det var ett stort steg att ställa mig på den där scenen, att våga. Det var på tiden att jag gjorde det.


Min mamma var stark, hon var glad och hon var allt jag vill vara. För hennes skull lever jag och kämpar för att vara glad. Tack vare henne är jag den jag är.

Inne i mitt huvud finns det en röst som säger att jag inte kan, inte duger och inte är värd allt som går bra just nu. I all stress växer denna dumma röst sig starkare och naglar sig fast i mitt inre som en blodigel. Jag kämpar emot, river, sliter, gråter och skriker ut min frustration över att Hon som jag trodde sov nu verkar vakna. Att jag är över Henne men att Hon inte verkar vara klar med mig. Jag vill känna att jag kan, jag vill sluta vara rädd för att allt är bra nu, rädd för att det kommer gå dåligt tillslut. Rädd för att det ändå aldrig kommer gå. Jag vill sluta vara rädd för att leva, sluta vara rädd för att må bra. Du finns här, du säger att du litar på mig och att du VET att jag kan. Fan vad jag önskar att jag kunde tro på dig helt och hållet. Jag gör allt för att tro på det du säger, jag gör allt för att lita på mig själv, så mycket som du litar på mig. Jag vill så gärna vara den Du ser.

Ja, jag vill bli klar med C uppsatsen. Ja, jag vill få jobb i sommar. Ja, jag kan vara med och repa föreställning. Ja, jag kan vara en bra flickvän. Ja, jag kan ha ett städat hem. Ja, jag kan vara social med vänner och familj. Ja, jag kan jobba som vikarie på kvällarna. Ja, jag kan andas.

Kan jag allt detta på samma gång? NEJ!
Så varför har jag då satt mig i denna situation?
Varför kan jag inte skylla på någon annan?
Det är bara mitt fel. SKJUT MIG!


update:
Bara att bita i detta sura sura äpple och kämpa mig igenom denna tuffa tuffa vecka med mjukiskläder, mat, dryck och en antydan till leende ( som lika gärna kan vara en grimas av magkattaren), för det finns inget annat att göra. Just nu är det såhär.

Och vara otroligt tacksam att jag faktiskt har världens bästa pojkvän som stöttar och peppar och städar och lagar mat och är allmänt fin. TACK!

Puss A.

Vaken.

Osårbar och sårbar på samma gång. Fullkomligt förlorad och hemma på samma gång. Vem skulle jag vet inte ens. Kastar skrynklar mumsar jag älskar dig. Dig dig digdigdigdigdig go to the ends of the world for you. Var fastnade du? Vem kastade? Omöjligheternas möjligheter. Jag får skriva om precis vad jag vill, vad som intresserar mig. Det är svårt och kladdigt, smutsigt och jobbigt att tänka på. Fantastiskt, tomt, öppet. Blablablablablablablablablablablablabla

Om du, först. Om jag, sen. Och så möts vi på mitten. Bara sådär. För jag har aldrig varit bra på inlines. Och du har alltid solskenet hos dig. Så tänk om, vi skulle våga och bara flyga fram. Jag med mörkret och du med solen, det borde bli en bra balans eller hur? Då kanske vi äntligen hittar fram. Det är så SJUKT läskigt att åka inlines. När allt bara snurrar på och man helt plötsligt hamnat i norrland. Vem är jag att bromsa då? Med lummelummigt och hus i framtiden? När snön alltid är vit och lugnet alltid är lugnt, passar jag in då? Och vill du EGENTLIGEN ha lummelumm? Det är så sjukt LÄSKIGT att åka inlines och inse att jag inte vet var jag ska hoppa. Eller om jag ska det, behöver jag det? Kan man åka inlines på engelska, och stora STORA staden som inte längre är så stor och skrämmande. När blev inlines så sjukt komplicerat?

 

Du får en möjlighet att skriva om vad som helst som verkligen INTRESSERAR dig, vad skriver du om då?

Egentligen har jag så GALET mycket att göra, plugga. Men allt jag känner just nu, i den här stunden, är harmoni och glädje. För allt jag har just nu, utanför skolan. För alla er som får mig att orka och andas och klara skolan. Min älskade familj, Erik och mina vänner, både här och runt omkring i sverige. Allt ni gör och säger får mig att älska livet just nu. Jag måste inte väga lite för att vara lycklig... Det kanske låter som en självklarhet, men för mig är det något stort att komma fram till. Jag har sedan 13 års ålder varit fixerad vid vikt,mat,fett och haft en ohälsosam relation till mat. Antingen har jag inte ätit någonting eller alldeles för mycket. Jag har kämpat mot "hon" i huvudet som övertygat mig i 11 år! att jag inte duger, är äcklig och inte värd någonting. FY FAN vad skönt det är att jag äntligen lyckats kväva henne!! Vem trodde att det som skulle behövas var en diet på Itrim?! Skrattar nästan åt att jag ville ha 55 kg som min målvikt när jag började där!! Herregud, jag har ju bröst som väger närmre 5 kg, om inte mer! Nej från och med nu skiter jag i nummer. Jag vill må bra på insidan, jag vill ha fina kläder som framhäver mig, skitsamma storlek. Jag vill känna mig stark, glad och ha massor energi. Hur får jag det? Jo, genom att träna och äta god varierad kost! Jag tänker inte gå runt med dåligt samvete mer, 11 år är nog. Nu är det nya tag och nytt liv som börjar. Varför ska jag jämföra mig med folk som är över 160 cm, när jag själv är 156 cm och inte kommer bli längre. När jag faktiskt har mina fantastiska kurvor och krokiga näsa med tillhörande fräknar. Varför ska jag inte vara glad att jag ser ut som jag gör? Jag är ju ett resultat av blandningen som blev av mina föräldrar. Vem är jag att hata det??
Nu får det vara nog med att slå på sig själv. Mer kärlek åt Andrea :) och typ tusen hippie-poäng :P

Klart att "hon" kommer dyka upp ibland, men jag tänker inte låta henne hållas. Nu har jag ju skrivit det här så nu är det bäst att jag håller vad jag lovar.

Livet är för kort.

Kärlek till alla er som får mig att känna mig älskad. Livet vore fruktansvärt tråkigt utan er!
Puss AndreaKarolina


Ps. När jag flög till Malmö i veckan frågade säkerhetskontrollen om jag hade någon vätska med mig, Jag svarar, som om det var det naturligaste i världen, - Nej, bara en DILDO.  eh DEO, bara en DEO!!
Hahahaha fattar inte var det kom ifrån men jag skyller på maja ;)
Satt sedan och garvade så att jag tjöt alldeles själv på arlanda.
Tokigt det blir ibland. Jag kanske har en släng av tourettes vem vet? Normal är jag iaf inte.
Ds.

Ett år äldre, ett år till.
Detta år ska jag:

• Stressa mindre
• Njuta mer
• Vara positiv
• Fokusera på MIG
• Lyssna på mig själv och min kropp
• Renovera klart lägenheten
• Fråga...?
• Resa

Idag ska jag börja mitt år som 23 åring med att vaccinera mig. Lika bra att få det gjort. Har även börjat äta medicin mot den ständiga huvudvärken så förhoppningsvis släpper den snart.

Jag är din, bara din. Så länge du vill ha mig.

Puss A.

Nu är det höst. Jag trivs väldigt bra med hösten även om det är den perioden på året när jag oftast mår som sämst. Hur jag hanterar mitt mående är väldigt olikt idag mot för några år sedan, även om mitt mående egentligen inte ändrats så mycket. Jag vet bara hur jag ska hantera det och när jag ska ge mig själv tid.

Denna höst har inletts med många frågor;
Hur var Mamma?
Hur var Mamma när hon var sjuk?
Hur var Mamma i min ålder?
Kände hon som jag ibland?
Kämpade hon också ibland?

Jag har insett hur Lite jag faktiskt minns. Hur mina minnen är väldigt olika jämfört med andras. Hur mycket min hjärna valt att ta bort. Att jag trots 11 år av bearbetning är långt ifrån klar, långt från att acceptera. Att jag hela tiden innerst inne väntar på att vakna upp, och hur jag sedan får skuldkänslor för att jag tänkt så. Att välja bort allt jag har och den jag blivit?? Det är nog tur att jag inte behöver ställas inför det valet.

Det var skönt att höra från pappa att Mamma också kämpade med dåligt självförtroende och att hon övervann det. Jag önskar att jag blir som hon var tillslut. Hon är min förebild och jag fortsätter kämpa varje dag för hennes skull.

Det är tack vare henne jag inte vill leva sen, jag vill leva nu. För jag vet allt för väl hur kort livet kan vara och jag vill inte slösa bort en sekund till. Jag har redan slösat bort för mycket.



Puss A.

Igår blev det uppenbart (igen) hur mycket som mitt huvud förträngt under mammas sjukdom och efter hennes död. Känns så läskigt att jag inte kommer ihåg. Är i stort sett 4 år där jag bara har sporadiska minnen.

Jag vet inte.

Det gör så fruktansvärt ont.
Att få höra saker från då, och inte minnas dem. Att få veta saker, jag inte vet om jag vill veta. Det gör så jävla ont.

Trädgården hemma hos pappsen.

Längtar tills jag får möjlighet att bo så igen.