Min.
5 stolar står uppradade i ett kalt rum med kallt ljus. 5 människor sitter på stolarna, kala, kalla, bleka människoliv. De är beiga, de är gråa, de är alla nyanser av vitt, de är alla människor. De är rädda, de är osynliga, de är arga, de är bittra och de är förblindade.
De väntar på någon, något, vadsomhelst. I deras väntan föds en längtan, efter att höras, synas, märkas, finnas.
Någonstans i detta rum föds deras längtan efter att tala, förmedla och finnas till.
Så börjar den, min bebis, min föreställning. Den som jag jobbat på i 3 års tid, har nu äntligen fått en början. Med skräckblandad förtjusning sitter jag nu ett steg närmre mitt mål. Shit vad läskigt det känns.
puss A.
