andreakarolina

Hur ska jag börja beskriva det här året? Det har inte varit ett särskilt enkelt år. Det är klart att det har haft höjdpunkter, som resan till Nya Zeelandi februari. Men, 2014 var året då jag var vilsen, då jag utvärderade mitt liv och var jag vill ta vägen. I perioder har det här året känts som ett oöverstigligt berg men vi har tagit oss över det tillsammans. I Nya Zeeland tog vi ett beslut som kommer förändra våra liv, det har tagit upp mycket om inte allt vårt fokus det här året, framförallt för att det inte blivit som vi har tänkt oss.

 

I augusti fick jag jobb på ett fritids och förutom att jag trivs som fisken i vattnet, så gjorde det också vårt liv tusen ggr lättare. Jag fick äntligen en inkomst, efter att ha studerat under alla våra tidigare år. Vi började känna att vi kanske kunde hitta ett hus här i Stockholm ändå och landa här några år framöver. Något som inte varit aktuellt tidigare rent ekonomiskt. Livet började balansera sig och vi såg positivt på framtiden.

 

I december ändrades dock detta drastiskt, varför kommer jag inte gå in på närmre, men vi har fått utvärdera ännu en gång var vi ska ta vägen i vårt liv och vilken väg vi ska välja. Det har varit en tuff månad med mycket känslor och tankar som snurrat runt. Och jag har känt mycket ilska och hopplöshet över att ännu en gång förlora kontrollen.

 

Men, inget ont som inte för något gott med sig. 2015 känns som ett år fullt med möjligheter, förhoppningar och en nystart. Kanske får vi vårt hus på landet tidigare än vi trodde. Om inte annat kommer det här året bli fullt av förändringar och förhoppningsvis en stor förändring, mer efterlängtad än allt annat.

 

Igår lovade vi varandra en enda sak, att inte låta det negativa ta över utan fokusera på det positiva. Tillsammans finns det ingenting vi inte klarar av.

 

Puss A.

I år ska jag prova på att göra Emily Dahls julkalender. Det är en minnenas julkalender och vi sätter igång på en gång med en bild från en dag jag aldrig kommer att glömma.

 

Dagen kom och passerade. Inte utan tårar eller utan ångest och jag vaknade som vanligt kl 02.00 med hjärtklappning. Men den passerade som den alltid gör. Dagen som handlar om att överleva, inte mer, inte mindre. Bara det, finnas, andas och hålla ihop. Älskade underbara maken bjöd mig på restaurang kvällen innan, fanns där med kramar under natten och tog mig till biomörkret mitt på dagen så jag fick leva mig in i en annan värld för några timmar i alla fall.

 

Det här året har varit tuffare än vanligt, sorgen och saknaden har varit stark och påflugen och lagt krokben för mig på många sätt. Nu är det 16 år och ett bröllop utan mamma. Jag har sparkat bakut och gråtit, men jag har också tagit tillvara på det min fina mamma gett mig. Min (smått galna) syn på estetik och min kreativitet har fått större plats det här året än tidigare och jag har försiktigt börjat rita och skapa. Jag hoppas det här året låter mig bära min sorg och mina minnen istället för att släpa dem och snubbla under dess tyngd.

16 år och ett bröllop. Fy farao vad jag saknar dig mamma.

 

2013. Året jag planerade vårt bröllop, året jag gifte mig, året jag fick veta att mitt hjärta har utbuktningar i sig, året jag jobbade med något jag tyckte var fantastiskt roligt och tufft på samma gång, året jag var sjuk hela tiden, året jag sa upp mig med omedelbar verkan. Det här året har varit det mest fantastiska och sjukt jobbiga, på så många olika sätt. Det här året har varit förändring. Mitt liv ser inte ut på samma sätt längre och på många sätt så är det till det bättre. Jag och Erik är en familj nu, han, jag och Puck delar samma namn och samma familj. Mitt liv är så mycket rikare nu efter den där dagen då vi blev herr och fru. Jag är mitt i det nu, förändringen. Jag försöker att inte känna mig vilsen i mitt eget liv, men jag är det, just nu är jag vilsen och det gör ingenting. Jag får vara det ibland, även om det är läskigt.

Året som varit så satans händelserikt. Året då vi bokade vår bröllopsresa. 2014 blir året då vi åker på vår drömresa till nya Zeeland. Kanske blir det också året då vi välkomnar ett plus på stickan ( fy farao vad jag hoppas det) 

Livet, just nu är jag så jäkla kär i dig. Trots att du prövar mig nu och får mig att fälla tårar i frustration så är du så jävlasatansfantastiskt just nu. Och tillsammans klarar vi allting, nu tar vi oss an 2014 Baby!

 

 

 

Det började i Juni när jag för femtielfte gången var förkyld och allmänt nerkörd i skorna och denna gång sa till läkaren att, nu får du faktiskt kolla ALLT ordentligt, för jag orkar inte med det här.  Och det togs prover och lyssnades på lungor och... Hm jag tycker ditt hjärta slår oregelbundet, det är bäst vi gör ett EKG. Och hipp som happ så låg jag där på britsen med slangar fastkopplade och en sjuksyster som pratade på om sin gubbe som aldrig var i tid. Och jag var helt kall, vadå EKG? Vadå hjärtat slår oregelbundet? Jag fick göra 5 EKG undersökningar de närmaste dagarna och sen fick jag ett 48 h EKG. 

I augusti fick jag äntligen träffa en hjärtläkare och hade då även gjort ett ultraljud av hjärtat. Där kunde man se en lätt förstoring av högerkammare vilket gjorde att han ville att jag skulle göra ett arbetsprov och en magnetröntgen. Arbetsprovet gjorde jag för 2 månader sen och det gick bra, de såg ingen påverkan på hjärtat, men eftersom mitt EKG är konstigt så var det inte helt lätt att läsa av det. Magnetröntgen var som jag skrivit tidigare tuff, både fysiskt och mentalt.

Igår var jag hos hjärtläkaren igen, med förhoppningen att utredningen skulle avslutas. Så blev det inte riktigt. Jag ska gå på årliga kontroller av mitt hjärta, för jag har utbuktningar på både höger och vänster kammare. De hoppas att jag är född med det, och förhoppningsvis så syns ingen skillnad på nästa magnetröntgen (ja, jag måste alltså gå igenom det igen...) Just nu känner jag mig ganska skakad, jag hade lyckats övertala mig själv att det inte skulle vara något nytt och att jag äntligen skulle få avsluta allt det här som har pågått sen i Juni. Det känns obehagligt att allt inte ser normalt ut. Jag hoppas såklart att jag är född såhär, men nu måste jag vänta i ett år på att se om det förändrats eller inte. Och det oroar mig. 

Jag är fortfarande sjuk, men lägenheten börjar bli höstpyntad och på söndag fyller jag år. 

Imorgon packar vi ihop oss och åker ner till kullen och Gula Skolan i ett dygn. Om jag nu ska envisas med att vara sjuk, så kan jag likagärna vara det där, bland ekarna, åkrarna och familjen. Få andas, lyssna på sprakandet från kakelugnarna och äta gott. Finns värre sätt att spendera sin 27 års dag. 

Puss A.

Så jag längtar tillbaka till i fredagsmorse, när jag trodde förkylningen vänt och gick upp till brevlådan och hämtade tidningen med vår bröllopsannons i. Det var så vackert, Näset. Tidigt på morgonen, endast jag och det fantastiska ljuset. Sådana stunder, jag älskar dem. När jag blir kär i naturen.

Den har gjort det igen, kommit med full kraft in i min kropp och ut från min kropp, på samma gång. Fast jag egentligen vet så blir jag förvånad. Förvånad över att det fortfarande kan göra så ont. Sorgen, min ständiga livskamrat. Jag hoppas du snart ska bli lättare att bära igen. 

Jag är så trött och jag har fastnat.

Hur kommer det sig att en kan känna sig bekväm och en sekund senare vara så sjukt obekväm. Det där röret, så otroligt trångt, som smäller och tjuter och jag får inte röra mig en cm. Egentligen skulle jag fått lyssna på musik men idag fungerade det inte. Så det var jag, en rygg som protesterade efter en sekund och det högljudda röret.  Om jag blundade kändes det som att allt snurrade runt och om jag tittade så blev jag stressad över att inte kunna röra mig. 1 timme och 30 minuter låg jag därinne utan att röra mig en endaste cm. Så fort jag inte koncentrerade mig gled tankarna in på att drunkna eller vara levande begravd. Så nej, magnetröntgen. Jag vill aldrig mer vara med om dig. Jag känner mig helt dränerad och slutkörd. Så många känslor och tankar som for genom min kropp och mitt huvud under de där 90 minutrarna... 

Nu ska jag fortsätta vara snäll mot mig själv och skaka av mig den här upplevelsen. Det räcker så. Eller hur, lilleskutt hjärtat. Vi är väl klara nu?

Puss A.

Puss A

Ni vet när man har en dröm. Något som känns så jäkla läskigt och ändå ger pirr i magen och fjärilar i bröstet. När man önskar att man kunde släppa allt men inte riktigt vågar. Där är jag nu. I ingenmansland och snart måste jag ta ett beslut i vilken riktning livet ska vända sig, den närmsta framtiden...

Men jag säger ingenting, för det gör mig ledsen att en 4 åring överhuvutaget har orden tjock och smal i sitt ordförråd. Varför är det så jäkla viktigt?  De där facken vi vill sätta människor i och som vi för över till små oskyldiga barn. 

Jag önskar att mina framtida barn inte ska bli matade med dieter och trådsmala modeller från alla håll, men tyvärr så visar kampanjen Miss Skinny att den framtiden än så länge är väldigt långt bort.

Puss A.

Jag är otålig som person och kanske är det så att jag alltid måste ha något att vara otålig kring? Jag kommer antagligen vara alldeles för öppen nu. Mer än man borde vara i ett sånt här forum och ändå kan jag nog inte hindra det från att komma ut ur mig. Allting som snurrar i mitt huvud just nu.

 

Mitt liv och mina val styrs helt och hållet av mitt hjärta, vad som är logiskt och realistiskt kommer alltid i andra hand när mitt hjärta bestämt sig för någonting. Det är inte enkelt att leva med mig just på grund av det och för mig är det inte lätt att leva med någon som inte lever så och ändå just precis vad jag behöver. Mitt hjärta visste från första stunden jag spenderade med Erik att det var han, honom jag skulle leva med. Honom jag skulle älska mer än någon annan i mitt liv. Det skrämde mig då, att känna så starkt för någon jag känt i två sekunder och jag tvingade mitt hjärta att sakta ner och ta det lugnt. Nu är vi gifta och jag driver honom redan till vansinne med min nästa längtan. För mitt hjärta har bestämt sig (för länge sedan) och allt annat verkar blekna i jämförelse med vad det vill. Jag försöker fokusera på andra saker, på att hitta ett "riktigt" mål i mitt liv men det finns inget som lockar och uppslukar mig i jämförelse med det som nu fyller hela min kropp och tar upp all min tid. Längtan efter ett barn.

 

Jag har funderat mycket på det här, hur mycket jag egentligen borde/får/ska skriva om det här. Det känns förbjudet att skriva om, tabu och jag vet inte varför jag känner så. Varför jag nästan skäms över att det är så det är. Att vad jag vill i livet, vad som är min dröm och mitt mål är att få vara en familj, vara mamma. Jag försöker hitta något annat, en karriär som jag brinner lika starkt för men ingenting känns så intressant och lustfyllt som just det. Att bli mamma. Jag har försökt förstå den här känslan jag har, om att jag egentligen borde hålla det hemligt. Att det är något som är tabu att jag är en konstig person som inte har några vettiga och riktiga drömmar. Att jag också borde vilja bli något, att min dröm är samma sak som små barn som svarar att de vill bli prinsar och prinsessor när de växer upp. En fånig fantasi innan jag kommit på vad jag egentligen vill bli. Men när ens dröm inte har förändrats utan snarare växt sig ännu starkare de senaste 10 åren, hur ska jag se på det då? För jag vill inte fortsätta känna mig fånig, kanske är det bara den jag är. En prinsessa utan slott. En mamma utan barn. 

I veckan har jag skämt bort mig själv och satt mig i den efterlängtade frisörstolen. Det är nog bland det bästa jag vet, att få sitta och bli bortskämd några timmar och förnya sitt utseende bit för bit. Nu har jag sparat ut mitt hår i snart 2 år och det är en stor förändring för mig att låta håret växa sig längre och längre. Sedan jag var 14 år så har mitt hår varit kort och i en uppsjö av olika frisyrer och färger. Innan dess växte sig håret aldrig längre än till en lång page innan jag klippte av det igen. Ständigt ute efter förändring, förnyelse, håret som en ständigt förändrad accessoar. Det är lite av en kamp för mig att nu låta det växa ut och ändå en helt ny förändring och flera nya frisyrer att utforska och prova på. Min frisör som också är min systers nära vän, skrattade åt mig idag när jag ville förändra. "Johanna sa att du var otålig, är otålig" Och ja det beskriver nog mig ganska bra.

5 år sedan

 

 

Förra veckan var jag på helkroppsmassage, Åh vad skönt tänker ni kanske nu, jo visst var det skönt. Men, det var också ett perfekt tillfälle för mig att förvandla mig till en buffel, eller varför inte bulldozer.

 

När jag sitter där i väntrummet och lyssnar på den lugna musiken, så tänker jag att jag ska viska och fråga efter toaletten. Vad som istället kommer ut är något form av bröl med så mycket östgötska jag bara kan frambringa (varför inte förstärka imagen som lantis liksom) "TOUVALÄTTEN?!" Som får fönstren att skaka och går som ilningar genom hela kroppen på receptionisten. "Bakom dörren till höger" svarar hon med en röst som fjäderlätt honung. Jahaja, då ska jag bara öppna den där dörren...Knack gnissel brak.. Jajemän, dörren går in till den stora salen där alla ligger och blir masserade på rad.

 

När det sedan blir min tur och jag ska klä av mig bakom en liten handduk i rummet med alla andra... Ja, då ger jag upp. För är det någonting jag INTE kan så är det att klä av mig prydligt och smidigt, i ett trångt utrymme, bland en massa folk.

 

Den här veckan har varit full av roliga saker men också som ett direkt resultat av allt det roliga, också full av alldeles för lite sömn. Oj oj oj vad jag får sota för det, igår kväll protesterade magen och gjorde så att jag låg och skrek av smärta. Idag gör den inte fullt så ont men den gör sig liksom påmind. Den där ständiga påminnelsen, att jag inte kan rucka på rutinerna, att de där 9 timmarna jag så ofta skämtar om, gör att jag fungerar. Ibland vill jag glömma bort det, rucka på allting och äta oregelbundet, stanna ute lite för länge och kämpa mig upp lite för trött på morgonen. Ibland vill jag känna att mitt liv inte är styrt av någonting och ja, då får jag sota för det sen.

 

Jag sätter ner foten för mig själv idag. Nu har jag spenderat 3 veckor med magkatarr följt av halsbränna. Jag har sovit skitdåligt och jag har känt mig nedstämd, fet, ful och trött. Ska det få pågå i en vecka till? Aldrig i livet. Imorgon ska jag iväg och simma med Martina från jobbet, idag har jag och Erik grottat ner oss i alla våra kokböcker och faktiskt gjort veckans matsedel, TILLSAMMANS. Jag har fyllt ramar som vi köpte på Ikea igår med våra underbara förlovningsbilder, och vi har bestämt hur de ska sitta på väggen, förhoppningsvis får vi upp några ikväll också. Det här blir veckan som jag bestämmer mig om var jag ska skaffa träningskort, friskis, actic, stockholmstad (simning), sats...? Men framförallt ska jag organisera mig och påminna mig själv om att det jag gör räcker. Good enough, liksom.

 

Puss A.