Hur ska jag börja beskriva det här året? Det har inte varit ett särskilt enkelt år. Det är klart att det har haft höjdpunkter, som resan till Nya Zeelandi februari. Men, 2014 var året då jag var vilsen, då jag utvärderade mitt liv och var jag vill ta vägen. I perioder har det här året känts som ett oöverstigligt berg men vi har tagit oss över det tillsammans. I Nya Zeeland tog vi ett beslut som kommer förändra våra liv, det har tagit upp mycket om inte allt vårt fokus det här året, framförallt för att det inte blivit som vi har tänkt oss.
I augusti fick jag jobb på ett fritids och förutom att jag trivs som fisken i vattnet, så gjorde det också vårt liv tusen ggr lättare. Jag fick äntligen en inkomst, efter att ha studerat under alla våra tidigare år. Vi började känna att vi kanske kunde hitta ett hus här i Stockholm ändå och landa här några år framöver. Något som inte varit aktuellt tidigare rent ekonomiskt. Livet började balansera sig och vi såg positivt på framtiden.
I december ändrades dock detta drastiskt, varför kommer jag inte gå in på närmre, men vi har fått utvärdera ännu en gång var vi ska ta vägen i vårt liv och vilken väg vi ska välja. Det har varit en tuff månad med mycket känslor och tankar som snurrat runt. Och jag har känt mycket ilska och hopplöshet över att ännu en gång förlora kontrollen.
Men, inget ont som inte för något gott med sig. 2015 känns som ett år fullt med möjligheter, förhoppningar och en nystart. Kanske får vi vårt hus på landet tidigare än vi trodde. Om inte annat kommer det här året bli fullt av förändringar och förhoppningsvis en stor förändring, mer efterlängtad än allt annat.
Igår lovade vi varandra en enda sak, att inte låta det negativa ta över utan fokusera på det positiva. Tillsammans finns det ingenting vi inte klarar av.
Erik, han som är mitt hem. Han som kan bygga vad som helst, är den bästa jag vet på att leta upp saker som är borta, har det mysigaste skrattet, är tålmodig, driver mig till vansinne med sina processer, stöttar mig i allt och är den finaste vän man kan ha. Jag älskar dig för att du är du och för vilka vi blir tillsammans. You complete me.
Såklart har jag ju en dag jag aldrig kommer att glömma och det är ju vår bröllopsdag!!! Så lucka 1 ggr 2 får bli några bilder jag tror jag inte visat förut.
Sitter i bilen från Vadstena och storasyster 30 års fest. Kollar igenom #jagdigalltid och minns tillbaka till vårt bröllop för ett år sedan. Den vackraste dagen i mitt liv. Det här året har gått så otroligt fort och massor har hänt. Vi har rest till Paris, Nya Zeeland, Skottland och England. Slutfört renoveringen i lägenheten och njutit av att vara en familj. Jag trivs så bra med att vara din fru och jag älskar vårt liv tillsammans. Men nästa år får gärna gå i lite långsammare tempo, då det känns som att vi knappt hunnit andas ut sedan bröllopet. Ett år har gått och vi har många kvar framför oss. Jag älskar dig Erik, för alltid.
För åtta år sedan låg det snö på marken på din födelsedag, precis som idag. En vecka tidigare hade jag precis träffat dig för första gången. För åtta år sedan misstänkte jag men visste inte säkert att du förändrat mitt liv. I 7 år har jag gett dig frukost på sängen och bakat en tårta till dig. I 7 år har jag firat dagen du föddes, firat ditt liv tillsammans med dig. Jag ser fram emot många år av frukostar på sängen och tårtor tillsammans med dig! Tack för att du förändrade mitt liv för över åtta år sedan.
Den här veckan har jag firat 6 månader som gift och familj med mina tokar, sagt hejdå till Maria-Maja som blivit öviksbo på heltid, fixat till håret med bästa Carro, haft en Jeremy Clarkson skugga, åkt pulka med Elsa, sagt hejdå till Freja som åkt till Asien ensam och myst med min älskade trasselsudd. Allt som allt en bra vecka! Idag är det en månad kvar tills vi åker till nya Zeeland på smekmånad! Som jag längtar! Nedräkningen har börjat!
Erik, han som får mitt hjärta att hoppa extra slag, han som sjunger sting låtar för mig och berättar om kalla kriget, han som samtidigt som han diskar hittar på en dans. Erik, min make, det bästa som hänt mig. Jag älskar dig.
Dagen kom och passerade. Inte utan tårar eller utan ångest och jag vaknade som vanligt kl 02.00 med hjärtklappning. Men den passerade som den alltid gör. Dagen som handlar om att överleva, inte mer, inte mindre. Bara det, finnas, andas och hålla ihop. Älskade underbara maken bjöd mig på restaurang kvällen innan, fanns där med kramar under natten och tog mig till biomörkret mitt på dagen så jag fick leva mig in i en annan värld för några timmar i alla fall.
Det här året har varit tuffare än vanligt, sorgen och saknaden har varit stark och påflugen och lagt krokben för mig på många sätt. Nu är det 16 år och ett bröllop utan mamma. Jag har sparkat bakut och gråtit, men jag har också tagit tillvara på det min fina mamma gett mig. Min (smått galna) syn på estetik och min kreativitet har fått större plats det här året än tidigare och jag har försiktigt börjat rita och skapa. Jag hoppas det här året låter mig bära min sorg och mina minnen istället för att släpa dem och snubbla under dess tyngd.
16 år och ett bröllop. Fy farao vad jag saknar dig mamma.
2013. Året jag planerade vårt bröllop, året jag gifte mig, året jag fick veta att mitt hjärta har utbuktningar i sig, året jag jobbade med något jag tyckte var fantastiskt roligt och tufft på samma gång, året jag var sjuk hela tiden, året jag sa upp mig med omedelbar verkan. Det här året har varit det mest fantastiska och sjukt jobbiga, på så många olika sätt. Det här året har varit förändring. Mitt liv ser inte ut på samma sätt längre och på många sätt så är det till det bättre. Jag och Erik är en familj nu, han, jag och Puck delar samma namn och samma familj. Mitt liv är så mycket rikare nu efter den där dagen då vi blev herr och fru. Jag är mitt i det nu, förändringen. Jag försöker att inte känna mig vilsen i mitt eget liv, men jag är det, just nu är jag vilsen och det gör ingenting. Jag får vara det ibland, även om det är läskigt.
Jag har utvärderat mitt förhållande till Erik på ett sätt jag aldrig förut gjort och jag har lovat att jag vill älska honom tills döden skiljer oss åt. Vi har blivit en familj och vi har kämpat med och mot varandra om framtiden, fast vi i slutändan vill samma sak. Vi har alltså gift oss och allt är precis som vanligt. Vi är lika dåliga på att kommunicera, lika bra på att renovera tillsammans, lika bra på att njuta av det lilla tillsammans och lika omöjliga att planera saker tillsammans. Jag har lovat att älska alla hans sidor, även de som driver mig till vansinne ibland. Och som jag gör det, ÄLSKAR, oss, honom, livet med honom och våra sidor som inte alltid är så enkla att få ihop men som gör oss till just oss. Så jag älskar, med mitt utbuktande hjärta, hela oss och vår knäppa lilla familj. 2013 baby.
Året som varit så satans händelserikt. Året då vi bokade vår bröllopsresa. 2014 blir året då vi åker på vår drömresa till nya Zeeland. Kanske blir det också året då vi välkomnar ett plus på stickan ( fy farao vad jag hoppas det)
Livet, just nu är jag så jäkla kär i dig. Trots att du prövar mig nu och får mig att fälla tårar i frustration så är du så jävlasatansfantastiskt just nu. Och tillsammans klarar vi allting, nu tar vi oss an 2014 Baby!
Jag sitter på den där bussen som tar mig de 55 milen upp till Norrlandsfamiljen. Och jag tänker på första gången jag satt på den här bussen, för snart 8 år sedan. Hur mycket som har hänt, hur många gånger jag åkt den här sträckan nu. Då var Övik bara ett av stoppen på väg upp till min syster i Piteå och jag var sådär nykär och pirrig som man är när det där som hänt inte ännu fått ett namn men är på väg att bli något underbart. Jag hade fått den där pussen på snaps, jag hade legat i hans armar och tittat på trolltyg i tomteskogen och jag hade inte ännu berättat för någon hur jävla tok-kär jag faktiskt blivit av att bara titta in i hans ögon igen.
Bussen hann inte ens komma förbi Gävle innan jag frågat om jag fick komma helgen efter igen. Och när vi pausade vid tönnebro så sa jag för första gången de där orden: jag tror jag är kär.
Vi har flyttat ihop, köpt en lägenhet, förlovat och gift oss. Och vi har åkt den här sträckan fler gånger än jag kan räkna. Övik har blivit min stad, jag vet var fiken ligger, vilken som är min favorit affär, hur mysiga sommarkvällarna är i Näset och var du härjat runt när du var ung. Kanske hamnar även vi där tillslut och får se våra barn åka iväg på moppen mot stan, det är det som är det härliga med oss, vi har hela jäkla Sverige som hem och vem vet var vi hamnar? Det viktiga är att vi har fantastisk familj att alltid åka till och de här 8 åren har gjort mig så mycket rikare.
Jag kan inte svälja, halsen bränner och smärtar. Är så innerligt trött på förkylningar nu. Så innerligt trött på att aldrig hinna komma tillbaka till mitt glada, pigga jag. Jag är sjuk igen, så är det bara och jag får göra det bästa av det.
Så jag längtar tillbaka till i fredagsmorse, när jag trodde förkylningen vänt och gick upp till brevlådan och hämtade tidningen med vår bröllopsannons i. Det var så vackert, Näset. Tidigt på morgonen, endast jag och det fantastiska ljuset. Sådana stunder, jag älskar dem. När jag blir kär i naturen.
Vi hade det helt okej igår, jag har utvecklat en väldigt dyr smak i form av Kalix Löjrom och kvällen gick i livsnjutarnas tecken. Fantastiskt. Nu ska jag försöka drömma om gårdagen istället för att tänka på morgondagen, då jag ska magnetröntga hjärtat. Fy bubblan vad otrevligt det känns. Men förhoppningsvis är det den sista undersökningen, en sista koll sedan den här cirkusen drog igång innan sommaren. Hjärtutredning liksom, hur jäkla ovärt är inte det?
Ikväll ska vi fira att vi varit gifta i 3 månader, att vi är vi, att vi älskar varandra. Vi ska promenera genom Söder och hålla handen, vi ska äta god mat, dricka gott och minnas den där dagen i Juli då vi sa JA till varann.
Idag har vi en hemma dag. Jag gillar det med oss, hur vi löst det så att vi trots makens helgjobb får två dagar ledigt tillsammans i veckan. Sånt är viktigt tycker jag. Tillsammanstid. Att vakna upp långsamt bredvid varann och titta på tv serier tills man verkligen måste gå upp. Idag ska vi nog börja måla kontoret och med vi menar jag tyvärr mest Erik för min rygg är sned och gör ont.
Det i sin tur är otroligt frustrerande när jag har ett kontor som vill bli turkosgrått och har velat bli det länge nu. Jag vill ju också hjälpa till och jag gör det så mycket jag kan såklart. Men i huvudsak blir min uppgift idag att fixa playlist på spotify, koka kaffe, göra hejar-ramsor och servera sockerbullar. Något jag visserligen är riktigt bra på.
Något jag också är väldigt bra på är att hoppsa hoppsasteg, något min kära make inte visste vad det var för något, när fotografen bad oss om det på fotograferingen.
Igår fick vi bilderna. Massor av bilder från vår fotograf och vän Jonas och nu börjar det omöjliga att välja ut vilka vi vill förstora, göra tackkort och bröllopsannons av. Fantastiska bilder, underbara minnen och jag inser igen att jag inte har fattat det än, att jag har gift mig. Vi har gift oss. Jag är hans fru och han är min make och vi är en familj. Det är så galet, underbart, fantastiskt och nej, jag har inte förstått det än.
Brudtärnorna har åkt och för ett ögonblick känner jag mig helt ensam, men det håller inte i sig länge för, nu jävlar ska bröllopsklänningen på! Kicki, älskade Kicki kommer från sjöstugan, Katarinas kamera smattrar, Anja kommer in med klänningen och mitt i allt dyker Eriks syster Anna upp. Allihop får plötsligt ett jobb, få i Andrea i klänningen.
Alla dessa kvinnor, min bonusmamma Anja som sytt klänningen, min vackra svägerska Anna som hjälpt mig leta fåglar, min älskade syster och bästa vän Kicki och min tuss Katta som båda två varit och är mitt stora stöd i både stort och litet i mitt liv. Tänk att få dela den här stunden med er, mitt liv är så förjävla bäst.
Hur gör man? Hur beskriver man den finaste dagen i sitt liv? Hur beskriver jag dagen då jag blev din fru, dagen då vi blev en familj, då vi fick fira vår kärlek med nära och kära. Det här är det största som har hänt mig. Inte bara att jag blev någons fru, att vi blev en familj, utan att så många människor firade oss. Inte bara där på vår bröllopsfest utan från alla möjliga håll. Så otroligt mycket kärlek. Så hur gör man? Hur beskriver man något som var så fint?
Kvällen innan vårt bröllop bjöd vi på grillfest i pappas trädgård. Vi hade många gäster som kom långväga ifrån och därför dök upp redan på fredagen. Det var så otroligt mysigt och skönt att hinna träffa många av gästerna innan den stora dagen och ett bra sätt för oss att slappna av och börja njuta av att vi faktiskt skulle gifta oss dagen efter. Ord känns ganska överflödiga så ni får en bildbomb istället.
Nu har vardagen börjat på riktigt för mig igen. Första dagen på jobbet är avklarad, eller egentligen andra, men första dagen med kidsen. Vardag. Ett vackert ord för någonting som betyder rutiner, jobb, disk, tvätt och att träffa varandra först på kvällarna. Men någonting har hänt med min vardag, trots att ingenting egentligen har förändrats, förutom att jag har en till ring på mitt finger och ett nytt efternamn, så är ju vår vardag likadan som innan semestern. Ändå är den rikare på något sätt, vackrare och mer spännande än förut. För när jag kommer hem från jobbet så väntar jag inte längre på min pojkvän. Och när vi gör planer inför nästa helg så är det inte längre som enbart par som vi gör det. Vi gör det som en familj.
Det var det vi valde där i kyrkan den 13 juli, vi valde att bli en familj med varandra. Vår alldeles egna familj och varje vardag vi delar från den dagen är en del av vår framtid som just den familjen. Jag väntar inte längre på att min pojkvän ska komma hem och äta middag med mig, jag väntar på min make. Och det finns ingenting som smakar så bra. Som passar så bra på min tunga som orden min make.
Vi, Lappen och Dea i vår alldeles egna muppiga familj som precis börjat sin resa. Det är en så häftig känsla att efter 7 1/2 år tillsammans upptäcka att vi har så många första gången kvar. Första gången vi kommer hem till lägenheten efter semestern, första gången vi storhandlar på maxi, första gången vi gnabbas, första gången vi äter tacos och ser på film, som äkta makar, familj, som herr och fru Thelin.
Vår vardag har blivit magisk, skimmrande och med kärleksfladder när vi tömmer diskmaskin och hänger tvätten. Det är ju ändå då det ska vara som bäst, i vardagen. Det är ju där man spenderar den mesta av sin tid tillsammans, mitt i jobb, plugg och i vårt fall renovering. Att höra dig fnissa åt programmen på BBC entertainment, skratta tillsammans tills vi gråter åt modern family, äta tacos tills det sprutar ur öronen och åka till IKEA när jag behöver peppas upp.
Jag trodde inte att det skulle kännas såhär annorlunda. Jag var inte beredd på hur min kärlek har ökat i kraft. Men jag älskar det. Att vara din fru är det bästa som finns.
En av låtarna mina systrar sjöng i kyrkan och som beskriver vardagskärleken och oss på ett klockrent sätt.
26 år, fru, förskolepedagog, student, kreativ, flummig och catlady.
Välkomna in till min lilla hörna av internet, här får ni läsa mina tankar och funderingar kring livet. Just nu kretsar mycket kring vårt bröllop i sommar. Planering, klänningstankar och längtan efter att bli en familj på riktigt.
Hoppas att ni ska trivas härinne!
Puss A.
