andreakarolina

Dessa är nu på väg hem till mig. Hoppsansa!

Hoppas att de är sköna och lika fina som de ser ut, de har ju liksom allt, färgglad, prickig, randig och en rosett! De känns väldigt jag, mycket mer jag än alla typiska bröllopsskor. Jag är inte en "vit" person och det räcker gott och väl med att bröllopsklänningen kommer vara vit eller ja... cremevit. Känns skönt att kunna bryta av med färgklickar så som ett par roliga skor. Klarade inte ens av att vara vitklädd på studenten utan hade en svartvit klänning då. Sen känns det ju bättre att lägga pengar på ett par skor som jag faktiskt kommer att kunna använda efter bröllopet också. Så nu håller vi tummarna att dessa sitter som en smäck och är så bekväma som ett par högklackade skor kan vara.

 

Puss A.

 

Det snurrar i mitt huvud. Igår var vi och provade bröllopsklänningar igen, jag och Anja. Anja ska ju sy min klänning, men vi ville prova lite olika modeller innan vi börjar klippa i tyget och det är försent. Såklart hittar vi en klänning som för det första sitter perfekt och är en helt annan modell än det vi tänkt från början. Såklart är den mycket svårare att få till, för att inte tala om krånglet att få till den med tyll. Men efter lite trixande kommer den nog bli hur bra som helst! Har endast drömt om bröllopsklänningar inatt... Idag ska vi börja skulptera överdelen. 

 

Puss A

 

 

 

 

Sitter i soffan och känner mig lugn. Jag har jobbat, simmat 30 min, diskat undan och förberett middagen.

Det är konstigt det där, hur ena dagen är kaos och nästa liksom bara funkar. Visserligen för att man har varit supernoga med att följa alla rutiner, äta i tid, träna och jobba undan sådant som hänger efter. Det låter så enkelt, så varför är det så svårt? Nu kommer Erik snart hem och tack vare vår veckohandling igårkväll kan vi sätta igång och laga det som är kvar av middagen tillsammans utan stress inne i gallerian först. Sånt kan göra mig fånigt glad, vardagssysslorna tillsammans, att det i sin tur bidrar till att minska stressen är ju inte fy skam det heller.  Så nu ska jag återgå till att mysa med tända ljus och vänta på att fästmannen kommer hem så att vi kan fixa den där middagen, börjar bli hungrig.

 

Puss A.

Jag sätter ner foten för mig själv idag. Nu har jag spenderat 3 veckor med magkatarr följt av halsbränna. Jag har sovit skitdåligt och jag har känt mig nedstämd, fet, ful och trött. Ska det få pågå i en vecka till? Aldrig i livet. Imorgon ska jag iväg och simma med Martina från jobbet, idag har jag och Erik grottat ner oss i alla våra kokböcker och faktiskt gjort veckans matsedel, TILLSAMMANS. Jag har fyllt ramar som vi köpte på Ikea igår med våra underbara förlovningsbilder, och vi har bestämt hur de ska sitta på väggen, förhoppningsvis får vi upp några ikväll också. Det här blir veckan som jag bestämmer mig om var jag ska skaffa träningskort, friskis, actic, stockholmstad (simning), sats...? Men framförallt ska jag organisera mig och påminna mig själv om att det jag gör räcker. Good enough, liksom.

 

Puss A.

Det är alltså mindre än 6 månader kvar till bröllopet. På något vis känns det som att vi är i slutspurten och så fort jag tänker så, känner jag mig så fånig. Jag drömmer mardrömmar om att ingenting går rätt och vaknar med magont. Blir irriterad för att jag inte kan styra mina tankar och känslor när jag sover, att det påverkar mig fysiskt när jag är vaken. Det är egentligen ganska skumt att jag, när vi står där som man och hustru, spenderat 1 1/2 år av funderande och planerande till en fest. EN fest. EN dag. 

 

Idag har jag pratat med cateringen och försökt att hitta ett datum för provsmakning av vår meny, det är liksom där vi är nu, vi ska provsmaka maten som vi ska äta på vårt bröllop! Det känns så sjukt att det bara är månader kvar tills jag blir hans fru, tills vi blir en familj.

 

Det är så galet, jag kan knappt hålla ordning på alla känslor som trängs i min kropp. Visst är det stressigt, framförallt när allt vi måste fixa ligger i Linköping och vi befinner oss 20 mil bort. Jag känner sorg över att mamma inte kommer vara med på vår dag och kämpar för att göra henne så delaktig som det bara går ändå. Men framförallt är det lycka, lycka som spränger, värmer och som jag inte kan hindra från att sippra ut. Jag kommer på mig själv med att gå runt och flina, sådär stort och fånigt. Jag har fjärilsfladder i magen, värme i bröstkorgen och när jag tänker på att vi snart står där så ilar det i hela kroppen och jag måste kasta mig i famnen på Erik och krama så hårt som det bara går.

 

 

 

Vi, du och jag, är tamejfan det smartaste jag gjort.