andreakarolina

Det är alltså mindre än 6 månader kvar till bröllopet. På något vis känns det som att vi är i slutspurten och så fort jag tänker så, känner jag mig så fånig. Jag drömmer mardrömmar om att ingenting går rätt och vaknar med magont. Blir irriterad för att jag inte kan styra mina tankar och känslor när jag sover, att det påverkar mig fysiskt när jag är vaken. Det är egentligen ganska skumt att jag, när vi står där som man och hustru, spenderat 1 1/2 år av funderande och planerande till en fest. EN fest. EN dag. 

 

Idag har jag pratat med cateringen och försökt att hitta ett datum för provsmakning av vår meny, det är liksom där vi är nu, vi ska provsmaka maten som vi ska äta på vårt bröllop! Det känns så sjukt att det bara är månader kvar tills jag blir hans fru, tills vi blir en familj.

 

Det är så galet, jag kan knappt hålla ordning på alla känslor som trängs i min kropp. Visst är det stressigt, framförallt när allt vi måste fixa ligger i Linköping och vi befinner oss 20 mil bort. Jag känner sorg över att mamma inte kommer vara med på vår dag och kämpar för att göra henne så delaktig som det bara går ändå. Men framförallt är det lycka, lycka som spränger, värmer och som jag inte kan hindra från att sippra ut. Jag kommer på mig själv med att gå runt och flina, sådär stort och fånigt. Jag har fjärilsfladder i magen, värme i bröstkorgen och när jag tänker på att vi snart står där så ilar det i hela kroppen och jag måste kasta mig i famnen på Erik och krama så hårt som det bara går.

 

 

 

Vi, du och jag, är tamejfan det smartaste jag gjort.