andreakarolina

2013. Året jag planerade vårt bröllop, året jag gifte mig, året jag fick veta att mitt hjärta har utbuktningar i sig, året jag jobbade med något jag tyckte var fantastiskt roligt och tufft på samma gång, året jag var sjuk hela tiden, året jag sa upp mig med omedelbar verkan. Det här året har varit det mest fantastiska och sjukt jobbiga, på så många olika sätt. Det här året har varit förändring. Mitt liv ser inte ut på samma sätt längre och på många sätt så är det till det bättre. Jag och Erik är en familj nu, han, jag och Puck delar samma namn och samma familj. Mitt liv är så mycket rikare nu efter den där dagen då vi blev herr och fru. Jag är mitt i det nu, förändringen. Jag försöker att inte känna mig vilsen i mitt eget liv, men jag är det, just nu är jag vilsen och det gör ingenting. Jag får vara det ibland, även om det är läskigt.

Året som varit så satans händelserikt. Året då vi bokade vår bröllopsresa. 2014 blir året då vi åker på vår drömresa till nya Zeeland. Kanske blir det också året då vi välkomnar ett plus på stickan ( fy farao vad jag hoppas det) 

Livet, just nu är jag så jäkla kär i dig. Trots att du prövar mig nu och får mig att fälla tårar i frustration så är du så jävlasatansfantastiskt just nu. Och tillsammans klarar vi allting, nu tar vi oss an 2014 Baby!

 

 

 

Så jag längtar tillbaka till i fredagsmorse, när jag trodde förkylningen vänt och gick upp till brevlådan och hämtade tidningen med vår bröllopsannons i. Det var så vackert, Näset. Tidigt på morgonen, endast jag och det fantastiska ljuset. Sådana stunder, jag älskar dem. När jag blir kär i naturen.

Ikväll ska vi fira att vi varit gifta i 3 månader, att vi är vi, att vi älskar varandra. Vi ska promenera genom Söder och hålla handen, vi ska äta god mat, dricka gott och minnas den där dagen i Juli då vi sa JA till varann.

 

Igår fick vi bilderna. Massor av bilder från vår fotograf och vän Jonas och nu börjar det omöjliga att välja ut vilka vi vill förstora, göra tackkort och bröllopsannons av. Fantastiska bilder, underbara minnen och jag inser igen att jag inte har fattat det än, att jag har gift mig. Vi har gift oss. Jag är hans fru och han är min make och vi är en familj. Det är så galet, underbart, fantastiskt och nej, jag har inte förstått det än.

 

Brudtärnorna har åkt och för ett ögonblick känner jag mig helt ensam, men det håller inte i sig länge för, nu jävlar ska bröllopsklänningen på! Kicki, älskade Kicki kommer från sjöstugan, Katarinas kamera smattrar, Anja kommer in med klänningen och mitt i allt dyker Eriks syster Anna upp. Allihop får plötsligt ett jobb, få i Andrea i klänningen. 

 

Hur gör man? Hur beskriver man den finaste dagen i sitt liv? Hur beskriver jag dagen då jag blev din fru, dagen då vi blev en familj, då vi fick fira vår kärlek med nära och kära. Det här är det största som har hänt mig. Inte bara att jag blev någons fru, att vi blev en familj, utan att så många människor firade oss. Inte bara där på vår bröllopsfest utan från alla möjliga håll. Så otroligt mycket kärlek. Så hur gör man? Hur beskriver man något som var så fint?

 

Puss A.

Natten innan bröllopet bodde jag i Filippas lägenhet tillsammans med henne, Mayo (2 av mina brudtärnor) och min fina toastmadame Katarina. Efter en dag fylld av dekorerande, möten, detaljpetande och slutligen en grillfest med tillhörande känslostorm över alla som kommit. Tänk att så många åkte upptill 80 mil för att fira oss. Alla dessa människor som träffar varandra, vissa för första gången, andra för första gången på länge, i en trädgård i Bjärka Säby. Blir alldeles överväldigad bara jag tänker på det. Precis som jag var då, kärleksfladdrig, nervös, övertrött och så JÄKLA LYCKLIG. Katarina fick en snabblektion av pappa i att köra folkabussen och sen bar det av in till stan, vi sjöng högt till musiken på radion, var nervösa över att tanka bilen med pappas tankkort. Fnittriga och nervösa och supertrötta allihop. Så när vi väl kom fram till lägenheten runt kl 22 på kvällen störtade vi i säng. Någongång målade Katarina mina tånaglar men det kan ha varit på morgonen.

 

Jag vaknade innan väckarklockan, låg och lyssnade på mina systrars och Katarinas sömnljud. Nervös men fortfarande lugn, förväntansfull och melankolisk på samma gång. Nu var det dags, dagen jag väntat på så länge, dagen då jag blev någons fru. Mayos väckarklocka börjar ringa, klockan är 06.30 och det är dags att gå upp.

 

Filippa fixar en underbar frukost och Johanna som repeterat i Vadstena kommer äntligen och då är alla mina brudtärnor på plats. Klockan 7 dyker frisören upp och vi börjar äta frukost. Vid det här laget så är jag så jäkla nervös att det känns som att jag ska kräkas.