Otålig
Jag är otålig som person och kanske är det så att jag alltid måste ha något att vara otålig kring? Jag kommer antagligen vara alldeles för öppen nu. Mer än man borde vara i ett sånt här forum och ändå kan jag nog inte hindra det från att komma ut ur mig. Allting som snurrar i mitt huvud just nu.
Mitt liv och mina val styrs helt och hållet av mitt hjärta, vad som är logiskt och realistiskt kommer alltid i andra hand när mitt hjärta bestämt sig för någonting. Det är inte enkelt att leva med mig just på grund av det och för mig är det inte lätt att leva med någon som inte lever så och ändå just precis vad jag behöver. Mitt hjärta visste från första stunden jag spenderade med Erik att det var han, honom jag skulle leva med. Honom jag skulle älska mer än någon annan i mitt liv. Det skrämde mig då, att känna så starkt för någon jag känt i två sekunder och jag tvingade mitt hjärta att sakta ner och ta det lugnt. Nu är vi gifta och jag driver honom redan till vansinne med min nästa längtan. För mitt hjärta har bestämt sig (för länge sedan) och allt annat verkar blekna i jämförelse med vad det vill. Jag försöker fokusera på andra saker, på att hitta ett "riktigt" mål i mitt liv men det finns inget som lockar och uppslukar mig i jämförelse med det som nu fyller hela min kropp och tar upp all min tid. Längtan efter ett barn.
Jag har funderat mycket på det här, hur mycket jag egentligen borde/får/ska skriva om det här. Det känns förbjudet att skriva om, tabu och jag vet inte varför jag känner så. Varför jag nästan skäms över att det är så det är. Att vad jag vill i livet, vad som är min dröm och mitt mål är att få vara en familj, vara mamma. Jag försöker hitta något annat, en karriär som jag brinner lika starkt för men ingenting känns så intressant och lustfyllt som just det. Att bli mamma. Jag har försökt förstå den här känslan jag har, om att jag egentligen borde hålla det hemligt. Att det är något som är tabu att jag är en konstig person som inte har några vettiga och riktiga drömmar. Att jag också borde vilja bli något, att min dröm är samma sak som små barn som svarar att de vill bli prinsar och prinsessor när de växer upp. En fånig fantasi innan jag kommit på vad jag egentligen vill bli. Men när ens dröm inte har förändrats utan snarare växt sig ännu starkare de senaste 10 åren, hur ska jag se på det då? För jag vill inte fortsätta känna mig fånig, kanske är det bara den jag är. En prinsessa utan slott. En mamma utan barn.
