Sorg
Som jag skrivit tidigare så har jag under terminen varit med i ett projekt om sorg, om hur det är att förlora en förälder och sorgen efter det. Nog för att jag visste att det skulle bli svårt, var det svårare än jag kunnat föreställa mig, att gräva i minnen och tankar jag haft då.
Sen min mamma dog 1998 så har jag gjort mitt bästa för att klara av och underlätta vardagen. Direkt efter att mamma dog skapade jag en mur runt mig, jag ville inte visa att jag var ledsen, jag ville inte vara en börda för min familj. Något jag sedan höll fast vid i många år, till 9.an närmare bestämt. Under dessa år hade pappa träffat Anja och hennes familj hade flyttat in hos oss från finland. Jag ville så gärna tycka att detta var bra, för min pappas skull. Men nu skulle de gifta sig, och plötsligt slog något runt i mig. Jag VILLE inte. Jag ville inte att mamma skulle vara död, att allt skulle vara annorlunda, att pappa skulle gifta sig, att jag hade en ny familj. Och alla dessa tankar gjorde så sjukt ont, för vem var jag att välja bort mina nya syskon, (som de faktiskt blivit) när jag ändå inte hade något val. Mamma var borta, jag kunde bara inte acceptera det. Det jag insett nu är att det är först då min akuta sorgeperiod började. Det var då jag släppte fram den, rå och klibbig och kall som den var. Min mur sprack och jag hatatde allt men mest av allt mig själv. Mycket hände med mig under 9:an och gymnasiet, mycket som inte var bra men som gjorde mig starkare. Precis som mammas bortgång gjort mig starkare. Det är klart att jag hellre velat ha min mamma här med mig, men det valet hade jag inte.
Jag har alltid kunnat prata om mamma, om hennes sjukdom och hennes liv. Men när jag satte mig och skulle svara på Saras frågor om min sorg, så slog det mig som en käftsmäll. Jag har pratat om sjukdomen, om mamma, om hennes liv och död. Jag har aldrig pratat om min upplevelse av det och hur jag känner nu och kände då. Jag har aldrig rört vid det, aldrig ens petat på de känslor som plötsligt vällde upp ur mig. Den smärta som jag kände då kom över mig som en våg och jag stod alldeles lamslagen. Mina nedskrivna svar blev inte alls som mina tankar, plötsligt insåg jag att jag aldrig hade visat den här sidan för mig själv eller någon annan och det gjorde i sin tur att jag inte längre var säker på att jag ville visa den delen av mig själv för första gången på en scen. När jag satt där bredvid min älskade Erik, helt förtvivlad och oförmögen att kunna förklara vad som hände i mig. Att jag i en bil på väg till Tärnaby, satt med samma känslor som tolvåriga jag kände när mamma försvann.
På väg till Sara, första gången vi skulle läsa igenom manuset, hade jag bestämt mig för att inte vara med, att det var för svårt, för jobbigt, för klibbigt och kallt. Så kom jag dit och vi läste manuset och trots att det var jobbigt, kändes det ändå bra. Jag kände att det var dags nu, dags för det klibbiga och kalla att få möta ljuset, även om det blev i en lätt censurerad version. Sorgen hade fått komma upp igen och jag välkomnade den, för jag vet att jag klarar den. Det var ett stort steg att ställa mig på den där scenen, att våga. Det var på tiden att jag gjorde det.
Min mamma var stark, hon var glad och hon var allt jag vill vara. För hennes skull lever jag och kämpar för att vara glad. Tack vare henne är jag den jag är.
Sen min mamma dog 1998 så har jag gjort mitt bästa för att klara av och underlätta vardagen. Direkt efter att mamma dog skapade jag en mur runt mig, jag ville inte visa att jag var ledsen, jag ville inte vara en börda för min familj. Något jag sedan höll fast vid i många år, till 9.an närmare bestämt. Under dessa år hade pappa träffat Anja och hennes familj hade flyttat in hos oss från finland. Jag ville så gärna tycka att detta var bra, för min pappas skull. Men nu skulle de gifta sig, och plötsligt slog något runt i mig. Jag VILLE inte. Jag ville inte att mamma skulle vara död, att allt skulle vara annorlunda, att pappa skulle gifta sig, att jag hade en ny familj. Och alla dessa tankar gjorde så sjukt ont, för vem var jag att välja bort mina nya syskon, (som de faktiskt blivit) när jag ändå inte hade något val. Mamma var borta, jag kunde bara inte acceptera det. Det jag insett nu är att det är först då min akuta sorgeperiod började. Det var då jag släppte fram den, rå och klibbig och kall som den var. Min mur sprack och jag hatatde allt men mest av allt mig själv. Mycket hände med mig under 9:an och gymnasiet, mycket som inte var bra men som gjorde mig starkare. Precis som mammas bortgång gjort mig starkare. Det är klart att jag hellre velat ha min mamma här med mig, men det valet hade jag inte.
Jag har alltid kunnat prata om mamma, om hennes sjukdom och hennes liv. Men när jag satte mig och skulle svara på Saras frågor om min sorg, så slog det mig som en käftsmäll. Jag har pratat om sjukdomen, om mamma, om hennes liv och död. Jag har aldrig pratat om min upplevelse av det och hur jag känner nu och kände då. Jag har aldrig rört vid det, aldrig ens petat på de känslor som plötsligt vällde upp ur mig. Den smärta som jag kände då kom över mig som en våg och jag stod alldeles lamslagen. Mina nedskrivna svar blev inte alls som mina tankar, plötsligt insåg jag att jag aldrig hade visat den här sidan för mig själv eller någon annan och det gjorde i sin tur att jag inte längre var säker på att jag ville visa den delen av mig själv för första gången på en scen. När jag satt där bredvid min älskade Erik, helt förtvivlad och oförmögen att kunna förklara vad som hände i mig. Att jag i en bil på väg till Tärnaby, satt med samma känslor som tolvåriga jag kände när mamma försvann.
På väg till Sara, första gången vi skulle läsa igenom manuset, hade jag bestämt mig för att inte vara med, att det var för svårt, för jobbigt, för klibbigt och kallt. Så kom jag dit och vi läste manuset och trots att det var jobbigt, kändes det ändå bra. Jag kände att det var dags nu, dags för det klibbiga och kalla att få möta ljuset, även om det blev i en lätt censurerad version. Sorgen hade fått komma upp igen och jag välkomnade den, för jag vet att jag klarar den. Det var ett stort steg att ställa mig på den där scenen, att våga. Det var på tiden att jag gjorde det.
Min mamma var stark, hon var glad och hon var allt jag vill vara. För hennes skull lever jag och kämpar för att vara glad. Tack vare henne är jag den jag är.
Jag älskar dig mamma.
Puss A.
