Jag undrar...
Hur vissa bara verkar lyckas få till det, med allt. Lyckas känna sig snygga och lyckade varje dag, lyckas med uppsatser och skola, lyckas bolla förhållanden och vänner, lyckas träna, äta och vara smala, lyckas hitta en balans, lyckas lita på vad man vill, lyckas våga fråga, lyckas våga hoppa?
Eller är det bara det att de lyckas ställa upp en sådan där fantastisk fasad, att de lyckas grundlura alla i sin omgivning om att deras liv är så bra och välbalanserat. Är det så att de faktiskt också ligger och gråter kudden blöt utan någon egentlig anledning. Har magkattar från helvetet fast de inte är särskilt gamla eller har ett stressigt jobb och femtielva barn. Är det någon mer i hela världen som är som jag och inte klarar av. Inte riktigt lyckas och aldrig riktigt vågar säga: SÅHÄR VILL JAG!
Fan vad det måste vara jobbigt för mig att vara JAG, tänker ni och skruvar på er. Alltid så jävla stressad, saker överallt och dammråttor som tar över. Fan vad jobbigt det måste vara, att inte klara det vi andra klarar varje dag, och så fyrar ni av ett leende mot mig i allra högsta välmening, innan ni skyndar bort härifrån så att ni inte blir smittade.
Jag har det ju JÄVLIGT bra egentligen, har ingen anledning att vara nere. Men jag mår inte bra, hittar ingen balans. Ena stunden är jag svin glad och andra stunden är jag en pöl på golvet av förtvivlan, stress och slem. Jag HATAR den där pölen. Hur den äter upp mig, suger upp allt ont, allt negativt och vältrar sig i det. Pölen breder ut sig över allt jag har och det blir blött och jävligt var jag än är.
Önskar ibland att jag kunde ta mig i kragen, bygga upp min fasad igen och bli en FANTASTISK människa som klarar allt. En sån som man vill gifta sig med på direkten, en sån som man vill ha som pluggkompis, en sån som man vill komma hem till för att lägenheten ser ut som en satans katalog. En riktig jävla MARTHA STEWART.
Jag önskar att insidan av mitt huvud inte var som plockepinn som ständigt rör sig.
Eller som ett pussel där ingen bit hör ihop.
Är detta bara jag?
A.
Eller är det bara det att de lyckas ställa upp en sådan där fantastisk fasad, att de lyckas grundlura alla i sin omgivning om att deras liv är så bra och välbalanserat. Är det så att de faktiskt också ligger och gråter kudden blöt utan någon egentlig anledning. Har magkattar från helvetet fast de inte är särskilt gamla eller har ett stressigt jobb och femtielva barn. Är det någon mer i hela världen som är som jag och inte klarar av. Inte riktigt lyckas och aldrig riktigt vågar säga: SÅHÄR VILL JAG!
Fan vad det måste vara jobbigt för mig att vara JAG, tänker ni och skruvar på er. Alltid så jävla stressad, saker överallt och dammråttor som tar över. Fan vad jobbigt det måste vara, att inte klara det vi andra klarar varje dag, och så fyrar ni av ett leende mot mig i allra högsta välmening, innan ni skyndar bort härifrån så att ni inte blir smittade.
Jag har det ju JÄVLIGT bra egentligen, har ingen anledning att vara nere. Men jag mår inte bra, hittar ingen balans. Ena stunden är jag svin glad och andra stunden är jag en pöl på golvet av förtvivlan, stress och slem. Jag HATAR den där pölen. Hur den äter upp mig, suger upp allt ont, allt negativt och vältrar sig i det. Pölen breder ut sig över allt jag har och det blir blött och jävligt var jag än är.
Önskar ibland att jag kunde ta mig i kragen, bygga upp min fasad igen och bli en FANTASTISK människa som klarar allt. En sån som man vill gifta sig med på direkten, en sån som man vill ha som pluggkompis, en sån som man vill komma hem till för att lägenheten ser ut som en satans katalog. En riktig jävla MARTHA STEWART.
Jag önskar att insidan av mitt huvud inte var som plockepinn som ständigt rör sig.
Eller som ett pussel där ingen bit hör ihop.
Är detta bara jag?
A.
