andreakarolina

Jag är hemma själv i nya lägenheten för första gången och det slår mig hur tyst det är. Tyst och stilla, ett hem som ännu inte hunnit bli ett hem. Det är mer som en avställningsplats för en massa saker, våra saker, vårt liv nerpackat i kartonger på nästan ingen tid alls. Ingen tid att reflektera, tänka efter, sortera. Bara fort ner för nu ska här säljas, flyttas, rivas och renoveras, allt på några månader, veckor. Det har gått fort och nu bor vi här. Konstigt och skönt. Tomt och härligt. Nystart.

Jag har varit i La Ciotat (Frankrike) i en vecka och kommer hem till en kille som magrat rejält när jag varit borta. Jävlar vad jag inte tycker om vad stress gör med dig, mot dig, mot oss. Gudarna ska veta vad jag ska spackla och slipa idag, älskling, allt för att du ska få känna att det går åt rätt håll, att det inte är tröstlöst. Allt för att vi ska få ett hem snart och inte sen. Bli klar med sovrummet, det är nu högsta prio, få en fristad, ett rum som är klart, där vi inte behöver ha på oss skorna... Jag vill att du ska andas, äta och skratta. Det var alldeles för länge sen nu!

Frankrike var fantastiskt, underbart, roligt och välbehövligt. Jag lyckades mota bort det dåliga samvetet tillräckligt mycket för att kunna njuta. Utan Frankrike hade jag varit precis där han är nu och då hade det här inte fungerat. En av oss måste vara den som peppar, andas och ser det positiva. Han gjorde det innan, jag gör det nu. Balans.





Puss A.