andreakarolina

Det var väldigt längesen som jag kände mig nöjd. Jag minns faktiskt inte om jag någonsin gjort det. Nöjd med min kapacitet, nöjd med min kropp, min personlighet, mitt hem, min utbildning, min självkänsla... Kanske är det positivt att aldrig nöja sig, att alltid ha något att sträva efter, jobba mot och för? Jag vet inte om det faktiskt är jag som tycker det eller om det är något jag ständigt fick höra i min strävan efter att bli skådespelare, "bli aldrig nöjd för då blir du tråkig, ointressant och platt!"  Det skulle gärna göra ont, vara jobbigt och ångestfullt. Det var alltid lite häftigare och farligt. Men samtidigt är d3et inte bara i mitt skapande som jag inte känner "nöjdheten". Jag har sedan jag gick in i den fantastiska puberteten, velat förändra, gömma, suga in, puta ut, sträcka upp och tappa diverse saker med min kropp, mitt utseende och den plats jag tar upp i universum. Av någon andledning har jag alltid velat förminska just det utrymme som min kropp ska ta plats i. Samtidigt som jag stått på den där scenen och skrikit: SE MIG SE MIG SE MIG!!!!! Hur går det ihop? Hur kan jag vilja försvinna samtidigt som jag vill synas? Hur kan jag vilja stå framför strålkastaren samtidigt som jag inte står ut med mig själv? Vad är jag för en maschocist? Åh vad ont det gör, jag njuuuuuuter!

Nu har jag sedan jag var 15 år vägt allt mellan 42-70 kg, ingenting har varit bra nog. Aldrig har jag sett mig i spegeln och tänkt: "fan vad fin jag är, såhär vill jag se ut och precis såhär mycket plats vill jag ta upp i universum." Så när blir jag nöjd? När räcker det och när är det värt det?  Jag har försökt komma bort från den där världen där just strävan är målet och vill hitta en balans. En balans där mat inte är min fiende, där inte träning är ALLT, utan någonting som är roligt, där mina tankar inte ständigt kretsar kring hur jag ska förändra mig själv och där jag faktiskt kan säga att JAG LEVER I NUET. Jag skiter i vad som händer sen, för jag är glad och nöjd nu. Jag kämpar med migrän och magkatarr och är ständigt stressad över att inte vara bra nog, duktig nog och smart nog.

När blev jag så, hur blev jag så, varför blev jag så? Min strävan lyfter inte mig den fäller mig. Så fuck you strävan och hej balansen.



Puss A.