andreakarolina

Det kan ta evigheter att lära känna sig själv, för mig verkar det ta det. Just en evighet innan jag inser att En. Sak. I. Taget. är bättre än ingenting alls. Att Mitt tempo är just det. Mitt. Att stirra sig blind på en bok och förbanna sig själv varje sekund tills man plockar upp den och börjar är inte ett produktivt sätt att få en tenta gjord. Jag har läst 4 år på universitetet, mycket av den tiden har varit en kamp. En kamp mot stressen, prestationen, tiden, bristen på glädje och lust. För att sedan komma ut på praktiken och älska varje stund. (även när man kokar av frustration) Känna hur kreativiteten väcks till liv för att sedan obönhörligt slockna när jag kommer tillbaka till skolbänken igen. Just nu är kampen, att hitta glädjen i att gå tillbaka dit igen. Sista året som inte kommer bli sista året för mig, något jag helt enkelt måste acceptera. Om jag ska hindra stressmonstret från att få ta över igen så måste jag bryta mitt mönster, hitta nya verktyg och vägar för att komma fram till mitt slutgiltiga mål, för just nu... Just nu, så vill jag inte tillbaka. Jag sparkar bakut, gräver ner fötterna i jorden och stretar emot med allt vad jag kan. Och det ska ta mig faan inte vara så.

Jag är trött. Så innerligt trött.

Så nu säger jag till mig själv på skarpen.
Nu tar du en sak i taget och tänker inte på allt det där andra för en stund.
Nu fokuserar du på det som är precis framför dig för en stund och sen tar du dina fötter och går till syokonsulenten och kollar över hur du ska lägga upp just din utbildning så att du kan nå dina mål, utan stressmonster och alla hans syskon och släktingar som trängs inuti din kropp. Nu får det vara nog, nu får du sluta försöka vara så förbannat duktig.