andreakarolina

Lite lagom för att starta julkänslorna och längtan efter snö.

Jag borde skriva på min hemtenta men får inte ut någonting från min förkylningshjärna.. Puck ligger och sover bredvid mig i en otroligt människoliknande sovställning, på rygg med frambenen över huvudet och bakbenen utsträckta och tassarna tryckta mot mitt ben. Älskade lilla filur, med sin lurviga tuppkam på magen. Ja nu fattas bara snön, så kan det här nog bli den bästa Jul-månaden på LÄNGE.

Tänk om jag bara kunde komma på hur man analyserar!! Haha just nu känns det helt jävla omöjligt... Antagligen för att jag måste underbygga med hjälp av kurslitteraturen.. Med hjälp av...hmpf! Snarare på grund av den som jag faller pladask på näsan. Att jag aldrig lyckas stänga av dessa prestationstankar. Det retar mig något oerhört att jag ständigt sätter krokben för mig själv. Jag vet inte ens vad som triggar igång det, jag bryr mig faktiskt inte ett jota om betygen. Självklart blir jag glad när jag får ett högt betyg men det är inget jag strävar efter, jag blir lika glad när jag får godkänt så att jag kan lämna ytterligare en kurs bakom mig. Så vad är det då som får mig att frysa till is? Vad är det i mig som gör det så satans viktigt att skriva en text precis rätt, är det för min egen skull? Ja men kära: MIN EGEN, jag bryr mig inte, jag lovar! Slappna av och skriv bara. Det är ju det bästa du kan, mer kan vi väl inte kräva av varandra? Okej? Okej.

Trots allt, så är jag lyckligare än jag varit på länge, just nu. Det finns något underbart i att aldrig vara ensam, att alltid ha en lurvig mage att gömma fingrarna i. Just nu önskar jag mig inte så mycket annat!

puss A.

Såhär spenderades dagen igår, jag låg i soffan med feber och Puck låg däckad efter en lång natt av bus.






Puss A.

Lite snö ligger det kvar på taket, en liten påminnelse om vilken årstid det egentligen är. Jag ligger i soffan och tittar på Puck som rusar fram och tillbaka i lägenheten, strular runt stolsbenen, jagar leksakerna och utmattad ligger och pustar i fåtöljen för att sekunden senare rusa iväg igen.

Tänk att jag redan känner sådan kärlek för den där lilla krabaten. Hela hans personlighet, hans bus och hans förmåga att vid precis rätt tillfällen, (när jag börjar bli irriterad över hans bus eller när jag är stressad och för trött..) komma och gosa in sig under min haka, trycka sin panna mot min och kurra högre än en traktor. Hur han inte håller i sig, gärna lutar sig rakt ut i tomma luften och riskerar att ramla ner från soffan eller varför inte famnen. Hur han pratar med oss hela tiden, framförallt när man pratar i telefonen, långa jamanden som inte slutar förrän han får komma upp i famnen. Hur han ibland glömmer bort bakbenen när han leker och de mest bara hänger med lite hipp som happ. Glädjetårarna bakom ögonlocken när jag inser att han faktiskt är min.

Han gör mig varm inombords och får mig att känna att det här nog kommer bli den bästa december-månaden på länge!

Puss A.

Första kvällen var jag så skygg att jag knappt gick att röra. Jag ville vara nära och i samma rum, annars blev jag förtvivlad och skrek. Jag hade inte haft så mycket kontakt med människor eftersom förra ägarna blev allergiska, så jag hade spenderat mest tid utomhus med mamma och syskonen. Ändå är jag jätteduktig på att gå på lådan och använda klösbrädan.

Erik blev snabbt favoriten!


Men redan dag två vågade jag börja leka lite och matte fick klappa mig ibland..


Redan i fredags kunde jag vara i famnen en liten stund. Framförallt så ville jag gärna vara nära och busa försiktigt med fingrar. Däremot är klorna nästan aldrig ute och jag nafsar bara lite när jag blir för exalterad!


Men, igår (lördag) var det mys både i Mattes famn och i Kickis. Bäst är att borra in huvudet under hakan och spinna så att hela kroppen vibrerar.
















































Nu återstår det bara en sak, jag har fortfarande inget namn och vi kommer inte på någonting! Har ni några förslag?

Puss A och Skruttiskorven