Hur ska jag börja beskriva det här året? Det har inte varit ett särskilt enkelt år. Det är klart att det har haft höjdpunkter, som resan till Nya Zeelandi februari. Men, 2014 var året då jag var vilsen, då jag utvärderade mitt liv och var jag vill ta vägen. I perioder har det här året känts som ett oöverstigligt berg men vi har tagit oss över det tillsammans. I Nya Zeeland tog vi ett beslut som kommer förändra våra liv, det har tagit upp mycket om inte allt vårt fokus det här året, framförallt för att det inte blivit som vi har tänkt oss.
I augusti fick jag jobb på ett fritids och förutom att jag trivs som fisken i vattnet, så gjorde det också vårt liv tusen ggr lättare. Jag fick äntligen en inkomst, efter att ha studerat under alla våra tidigare år. Vi började känna att vi kanske kunde hitta ett hus här i Stockholm ändå och landa här några år framöver. Något som inte varit aktuellt tidigare rent ekonomiskt. Livet började balansera sig och vi såg positivt på framtiden.
I december ändrades dock detta drastiskt, varför kommer jag inte gå in på närmre, men vi har fått utvärdera ännu en gång var vi ska ta vägen i vårt liv och vilken väg vi ska välja. Det har varit en tuff månad med mycket känslor och tankar som snurrat runt. Och jag har känt mycket ilska och hopplöshet över att ännu en gång förlora kontrollen.
Men, inget ont som inte för något gott med sig. 2015 känns som ett år fullt med möjligheter, förhoppningar och en nystart. Kanske får vi vårt hus på landet tidigare än vi trodde. Om inte annat kommer det här året bli fullt av förändringar och förhoppningsvis en stor förändring, mer efterlängtad än allt annat.
Igår lovade vi varandra en enda sak, att inte låta det negativa ta över utan fokusera på det positiva. Tillsammans finns det ingenting vi inte klarar av.
Erik, han som är mitt hem. Han som kan bygga vad som helst, är den bästa jag vet på att leta upp saker som är borta, har det mysigaste skrattet, är tålmodig, driver mig till vansinne med sina processer, stöttar mig i allt och är den finaste vän man kan ha. Jag älskar dig för att du är du och för vilka vi blir tillsammans. You complete me.
Det måste ju bli frukost i Gula Skolan, hemma hos Pappa och Anja. Alltid en massa goda pålägg, hembakat bröd, thé, ostar och mys med familjen. Åh vad jag saknar det just nu.. tur att jag ska hem i helgen!
Såklart har jag ju en dag jag aldrig kommer att glömma och det är ju vår bröllopsdag!!! Så lucka 1 ggr 2 får bli några bilder jag tror jag inte visat förut.
I år ska jag prova på att göra Emily Dahls julkalender. Det är en minnenas julkalender och vi sätter igång på en gång med en bild från en dag jag aldrig kommer att glömma.
Jag kunde inte välja en, men vår resa till Nya Zeeland är något jag aldrig kommer glömma. Vår bröllopsresa, vårt äventyr och det häftigaste land jag någonsin varit i.
Så var det dags igen. För det där nödvändigt onda, det där som var så obehagligt sist, det där jävla röret. Håll nu tummarna för att allt ser likadant ut, att mitt lilleskutthjärta ser ut sådär konstigt och alltid har gjort det. Inga förändringar, okej hjärtat! Vi tummar på det.
Nu sitter jag på tåget till linköping och har äntligen en liten stund bara för mig själv. Kollade igenom de senaste inläggen och inser att är många "livet rullar på i snabb takt" -inlägg. Och så är det väl, just nu är livet fullt med mycket saker. Jag har börjat på ett roligt jobb som fritidspedagog och jag trivs som fisken i vattnet. Vi är klara med de stora renoveringsprojekten och håller just nu på att boa in oss på allvar, såhär tre år senare. Den här sommaren har jag fått tackla och möta att livet inte alls blir som man tänkt sig, men jag börjar bli mer övertygad om att det blir jäkligt bra ändå. Jag har massor drömmar som jag på något sätt skulle vilja genomföra och många av dem kommer förändras flera gånger om. Jag tror jag börjar bli mer tillfreds med det.
Jag och Erik är i en utvecklingsfas just nu både individuellt och som par. Det är inte alltid den enklaste ekvationen men fördelen är ju att vi växer tillsammans! Och jag måste ändå säga att vi för första gången på våra 8 år jobbar gemensamt framåt. Jag hoppas att vissa saker snart börjar gå vår väg.
Så ja, livet rullar på i rasande takt och som vanligt med både kullar (svinhöga berg) och dalar (avgrundshål) men det är väl det som gör livet så fantastiskt? Att man aldrig vet vad som väntar.
Men, Puck då?!
Jodå han har blivit 3 år och inte lugnat ner sig ett endaste dugg. Om möjligt så snackar och skriker han mer än tidigare och leker inbryttningstjuv om nätterna. Och vi älskar honom mer och mer för varje dag som går!
Sitter i bilen från Vadstena och storasyster 30 års fest. Kollar igenom #jagdigalltid och minns tillbaka till vårt bröllop för ett år sedan. Den vackraste dagen i mitt liv. Det här året har gått så otroligt fort och massor har hänt. Vi har rest till Paris, Nya Zeeland, Skottland och England. Slutfört renoveringen i lägenheten och njutit av att vara en familj. Jag trivs så bra med att vara din fru och jag älskar vårt liv tillsammans. Men nästa år får gärna gå i lite långsammare tempo, då det känns som att vi knappt hunnit andas ut sedan bröllopet. Ett år har gått och vi har många kvar framför oss. Jag älskar dig Erik, för alltid.
Livet rullar på i rasande takt, vi har varit hemma i flera veckor nu och det känns som att jag inte varit stilla en sekund. Renoveringen är i full gång, helgerna uppbokade, teaterkurserna på sluttampen mot föreställning och universitetskursen fullproppad med litteratur och föreläsningar. Idag tog jag några minuter som inte egentligen fanns, för att rita, andas och inspireras. Jag är inte helt överens med mina nya pennor men ger jag mig själv lite tid ska det nog gå vägen.
Snart kommer svärföräldrarna på besök och efter dem kommer svågrar och svägerskor med sina små kottar så vi har i alla fall roliga saker att se fram emot. Livet alltså, så mycket roligt, så lite tid.
För åtta år sedan låg det snö på marken på din födelsedag, precis som idag. En vecka tidigare hade jag precis träffat dig för första gången. För åtta år sedan misstänkte jag men visste inte säkert att du förändrat mitt liv. I 7 år har jag gett dig frukost på sängen och bakat en tårta till dig. I 7 år har jag firat dagen du föddes, firat ditt liv tillsammans med dig. Jag ser fram emot många år av frukostar på sängen och tårtor tillsammans med dig! Tack för att du förändrade mitt liv för över åtta år sedan.
Nu är vi på tja inte vet jag vilken dag av resan det är.. hehe men vi befinner oss i Napier, alldeles bredvid havet.
Livet är väldigt underbart just nu, vi njuter för fulla muggar. Imorgon åker vi till Wellington där vi stannar i 3 nätter, det blir längsta bilresan vi gjort än så länge, så Erik är lite nervös, men det ska nog gå bra! Även om det blir vindrutetorkare istället för blinkers hälften av gångerna ;)
Jag sitter på vårt hotellrum i Auckland, klockan är 08.15 och jag har varit vaken i 4 timmar och 45 minuter. Vi somnade kl 16 igår och hann därför inte äta kvällsmat eller köpa frukost som vi hade tänkt. Erik somnade om för en timme sen och jag har inte hjärta att väcka honom, det räcker att en av oss är trött så får han ta rollen som peppare idag. Det är sol och blå himmel och trafiken pulserar utanför fönstret, ca 3 minuter bort ligger ett Starbucks och snart ska jag ge in för min längtan efter en gigantisk kaffe àla amerikanstvis. Men inte riktigt än, jag är inte riktigt redo att lämna den här sängen med en ihoptrasslad älskling, som ligger tvärsöver madrassen. Jag har sminkat mig, klätt på mig min blåa kjol som alltid fungerar och tittar ner på mina bleka vinterben. Ikväll kommer fräknarna ha kommit fram på min näsa och benen kommer börja bli en mörkare nyans av blek och min kropp kommer slappna av mer och mer. Jag har en värme som sprider sig i bröstkorgen, när jag sitter här inklämd i ena hörnet av madrassen, en lycka över att vara med den jag älskar på ett stort äventyr på andra sidan jordklotet. I vår jetlag dimma igår såg vi bara en gata som vi promenerade upp och ner för i väntan på att få stupa i säng. Idag ska vi upptäcka den här staden, vi ska gå in på de små gatorna och vi ska gå ner till havet. Men först ska jag köpa frukost och det där efterlängtade kaffet. Dags att börja den här dagen, trots att min började för över 4 timmar sen.
Den här veckan har jag firat 6 månader som gift och familj med mina tokar, sagt hejdå till Maria-Maja som blivit öviksbo på heltid, fixat till håret med bästa Carro, haft en Jeremy Clarkson skugga, åkt pulka med Elsa, sagt hejdå till Freja som åkt till Asien ensam och myst med min älskade trasselsudd. Allt som allt en bra vecka! Idag är det en månad kvar tills vi åker till nya Zeeland på smekmånad! Som jag längtar! Nedräkningen har börjat!
Erik, han som får mitt hjärta att hoppa extra slag, han som sjunger sting låtar för mig och berättar om kalla kriget, han som samtidigt som han diskar hittar på en dans. Erik, min make, det bästa som hänt mig. Jag älskar dig.
Mina ord räcker inte till för att beskriva den där stunden i kyrkan, den känslostorm som befann sig i min kropp och lugnet som infann sig när dörrarna öppnades, jag hörde mina systrar sjunga, höll hårt i pappas arm och tillslut såg honom stå därframme och vänta på mig. Så många gånger som jag spelat upp den scenen i mitt huvud, dagdrömt om hur det skulle vara och nu var jag där. Lugn, lycklig och med så mycket kärleksfladder i bröstet att allt annat försvann.
Min blivande man kämpade mot värmeslag och nerver och viskade flera ggr " Varför valde vi så många sånger" och älskade Filippa försåg Erik med både vatten och macka, efter en springmarsch som tack och lov hamnade på bild. En härlig oväntad paus i allt det allvarliga och som gjorde att vi allihop fick oss ett skratt.
Men nu i efterhand är även han glad att vi gjorde just det, för det är inte alltid lätt att göra vigseln personlig mitt i allt det högtidliga och med vår filmmusik kavalkad lyckades vi med just det. Sånger från både Juno och The Wedding Singer blandades med Lovesong av the Cure och Älskar du mig än av Viba Femba. Jag är så tacksam för det jobb Johanna, Filippa och Josefin lagt ner på att göra så underbara arr, det förstärkte allt jag kände och gjorde så att jag stod och dansade där framme vid altaret.
Dagen kom och passerade. Inte utan tårar eller utan ångest och jag vaknade som vanligt kl 02.00 med hjärtklappning. Men den passerade som den alltid gör. Dagen som handlar om att överleva, inte mer, inte mindre. Bara det, finnas, andas och hålla ihop. Älskade underbara maken bjöd mig på restaurang kvällen innan, fanns där med kramar under natten och tog mig till biomörkret mitt på dagen så jag fick leva mig in i en annan värld för några timmar i alla fall.
Det här året har varit tuffare än vanligt, sorgen och saknaden har varit stark och påflugen och lagt krokben för mig på många sätt. Nu är det 16 år och ett bröllop utan mamma. Jag har sparkat bakut och gråtit, men jag har också tagit tillvara på det min fina mamma gett mig. Min (smått galna) syn på estetik och min kreativitet har fått större plats det här året än tidigare och jag har försiktigt börjat rita och skapa. Jag hoppas det här året låter mig bära min sorg och mina minnen istället för att släpa dem och snubbla under dess tyngd.
16 år och ett bröllop. Fy farao vad jag saknar dig mamma.
2013. Året jag planerade vårt bröllop, året jag gifte mig, året jag fick veta att mitt hjärta har utbuktningar i sig, året jag jobbade med något jag tyckte var fantastiskt roligt och tufft på samma gång, året jag var sjuk hela tiden, året jag sa upp mig med omedelbar verkan. Det här året har varit det mest fantastiska och sjukt jobbiga, på så många olika sätt. Det här året har varit förändring. Mitt liv ser inte ut på samma sätt längre och på många sätt så är det till det bättre. Jag och Erik är en familj nu, han, jag och Puck delar samma namn och samma familj. Mitt liv är så mycket rikare nu efter den där dagen då vi blev herr och fru. Jag är mitt i det nu, förändringen. Jag försöker att inte känna mig vilsen i mitt eget liv, men jag är det, just nu är jag vilsen och det gör ingenting. Jag får vara det ibland, även om det är läskigt.
Jag har utvärderat mitt förhållande till Erik på ett sätt jag aldrig förut gjort och jag har lovat att jag vill älska honom tills döden skiljer oss åt. Vi har blivit en familj och vi har kämpat med och mot varandra om framtiden, fast vi i slutändan vill samma sak. Vi har alltså gift oss och allt är precis som vanligt. Vi är lika dåliga på att kommunicera, lika bra på att renovera tillsammans, lika bra på att njuta av det lilla tillsammans och lika omöjliga att planera saker tillsammans. Jag har lovat att älska alla hans sidor, även de som driver mig till vansinne ibland. Och som jag gör det, ÄLSKAR, oss, honom, livet med honom och våra sidor som inte alltid är så enkla att få ihop men som gör oss till just oss. Så jag älskar, med mitt utbuktande hjärta, hela oss och vår knäppa lilla familj. 2013 baby.
Året som varit så satans händelserikt. Året då vi bokade vår bröllopsresa. 2014 blir året då vi åker på vår drömresa till nya Zeeland. Kanske blir det också året då vi välkomnar ett plus på stickan ( fy farao vad jag hoppas det)
Livet, just nu är jag så jäkla kär i dig. Trots att du prövar mig nu och får mig att fälla tårar i frustration så är du så jävlasatansfantastiskt just nu. Och tillsammans klarar vi allting, nu tar vi oss an 2014 Baby!
Hemlösheten och utsattheten ökar i våra städer. Skänk pengarna till de som faktiskt kan hjälpa till istället för att stödja de ligor som utnyttjar desperata människor. Om vi går ihop på rätt ställe kan vi göra skillnad.
Mitt första troll, vackra, smarta, fantastiska Vilja. I 5 år har du berikat mitt liv och gett mig så mycket kärlek. I 5 år har jag fått vara din moster och ingenting har gjort mig stoltare än det.
Dagen började med att du och lillebror vaknade 05.30 och jag låg i soffan och hörde hur du övertalade din speedade bror att vänta i rummet tills vi kom med frukost på sängen. Så ja, det var bara för mamma, pappa och mig att masa oss upp och firandet var igång.
Frukost på sängen och ett porslinskrin med kaninhuvud för dina skatter senare, så var det dags för paketletande efter mammas och pappas present. Förväntansfulla och pirriga började vi vår utforskning av hemmets alla vrår.
Letandet tog oss ner i källaren där något gömde sig under ett svart tyg...
ETT TRUMMSET!!!!!!!!
06.30 var det trumkonsert i gula huset, vad det än blir av dig älskade troll, så kommer det vara spektakulärt och fantastiskt.
Grattis igen finaste Vilja, jag älskar dig mer än det finns stjärnor!
Jag sitter på den där bussen som tar mig de 55 milen upp till Norrlandsfamiljen. Och jag tänker på första gången jag satt på den här bussen, för snart 8 år sedan. Hur mycket som har hänt, hur många gånger jag åkt den här sträckan nu. Då var Övik bara ett av stoppen på väg upp till min syster i Piteå och jag var sådär nykär och pirrig som man är när det där som hänt inte ännu fått ett namn men är på väg att bli något underbart. Jag hade fått den där pussen på snaps, jag hade legat i hans armar och tittat på trolltyg i tomteskogen och jag hade inte ännu berättat för någon hur jävla tok-kär jag faktiskt blivit av att bara titta in i hans ögon igen.
Bussen hann inte ens komma förbi Gävle innan jag frågat om jag fick komma helgen efter igen. Och när vi pausade vid tönnebro så sa jag för första gången de där orden: jag tror jag är kär.
Vi har flyttat ihop, köpt en lägenhet, förlovat och gift oss. Och vi har åkt den här sträckan fler gånger än jag kan räkna. Övik har blivit min stad, jag vet var fiken ligger, vilken som är min favorit affär, hur mysiga sommarkvällarna är i Näset och var du härjat runt när du var ung. Kanske hamnar även vi där tillslut och får se våra barn åka iväg på moppen mot stan, det är det som är det härliga med oss, vi har hela jäkla Sverige som hem och vem vet var vi hamnar? Det viktiga är att vi har fantastisk familj att alltid åka till och de här 8 åren har gjort mig så mycket rikare.
Det började i Juni när jag för femtielfte gången var förkyld och allmänt nerkörd i skorna och denna gång sa till läkaren att, nu får du faktiskt kolla ALLT ordentligt, för jag orkar inte med det här. Och det togs prover och lyssnades på lungor och... Hm jag tycker ditt hjärta slår oregelbundet, det är bäst vi gör ett EKG. Och hipp som happ så låg jag där på britsen med slangar fastkopplade och en sjuksyster som pratade på om sin gubbe som aldrig var i tid. Och jag var helt kall, vadå EKG? Vadå hjärtat slår oregelbundet? Jag fick göra 5 EKG undersökningar de närmaste dagarna och sen fick jag ett 48 h EKG.
Sedan har det fortsatt med ett uppehåll över sommaren och jag har hela tiden fått höra, det är inget alarmerande men du har något grejs på ditt EKG. Det är något grejsemojs som gör att det inte ser normalt ut. Eller den vidrigaste av vidriga meningar: om du känner ett tryck över bröstet eller får ont i bröstkorgen så måste du åka in direkt. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan varit skiträdd och övertalat mig om att ifall de kallar det grejsemojs så kan det inte vara så farligt.
I augusti fick jag äntligen träffa en hjärtläkare och hade då även gjort ett ultraljud av hjärtat. Där kunde man se en lätt förstoring av högerkammare vilket gjorde att han ville att jag skulle göra ett arbetsprov och en magnetröntgen. Arbetsprovet gjorde jag för 2 månader sen och det gick bra, de såg ingen påverkan på hjärtat, men eftersom mitt EKG är konstigt så var det inte helt lätt att läsa av det. Magnetröntgen var som jag skrivit tidigare tuff, både fysiskt och mentalt.
Igår var jag hos hjärtläkaren igen, med förhoppningen att utredningen skulle avslutas. Så blev det inte riktigt. Jag ska gå på årliga kontroller av mitt hjärta, för jag har utbuktningar på både höger och vänster kammare. De hoppas att jag är född med det, och förhoppningsvis så syns ingen skillnad på nästa magnetröntgen (ja, jag måste alltså gå igenom det igen...) Just nu känner jag mig ganska skakad, jag hade lyckats övertala mig själv att det inte skulle vara något nytt och att jag äntligen skulle få avsluta allt det här som har pågått sen i Juni. Det känns obehagligt att allt inte ser normalt ut. Jag hoppas såklart att jag är född såhär, men nu måste jag vänta i ett år på att se om det förändrats eller inte. Och det oroar mig.
Jag kan leva som vanligt och jag behöver inte ta någon medicin, och det är ju såklart det viktigaste.
Men det här med hjärtat, det blev inte som jag hade tänkt mig.
Jag är fortfarande sjuk, men lägenheten börjar bli höstpyntad och på söndag fyller jag år.
Imorgon packar vi ihop oss och åker ner till kullen och Gula Skolan i ett dygn. Om jag nu ska envisas med att vara sjuk, så kan jag likagärna vara det där, bland ekarna, åkrarna och familjen. Få andas, lyssna på sprakandet från kakelugnarna och äta gott. Finns värre sätt att spendera sin 27 års dag.
Jag kan inte svälja, halsen bränner och smärtar. Är så innerligt trött på förkylningar nu. Så innerligt trött på att aldrig hinna komma tillbaka till mitt glada, pigga jag. Jag är sjuk igen, så är det bara och jag får göra det bästa av det.
Så jag längtar tillbaka till i fredagsmorse, när jag trodde förkylningen vänt och gick upp till brevlådan och hämtade tidningen med vår bröllopsannons i. Det var så vackert, Näset. Tidigt på morgonen, endast jag och det fantastiska ljuset. Sådana stunder, jag älskar dem. När jag blir kär i naturen.
När man är sjuk för den tusende gången det här året och endast orkar sitta upp i soffan och titta på The Hour på netflix. När man gjort allt och ändå hamnar där igen, i förkylningensgrepp. Ja, då är det inte alltid så lätt att se livets ljusa sidor. Men de finns ju där såklart, de ljusa sidorna.
När jag som mest behöver det så kommer de med fullkraft och bombarderar mig med kärlek. Mina älskade troll, min gudson och hans storasyster.
De gör en koreografi till "Du måste flytta på dig" och slår in sina pärlor i tejp och målade papper och ger dem till mig. De är ivriga och berättar vad det är och att jag måste öppna varje pärla för "jag har tejpat dem själv" och de har hängt upp ballonger och har partytutor som måste bytas ut för att de blir trötta av allt tutande. De visar alla sina leksaker och sitt ommöblerade rum och de berättar om när morfar blev arg för att de hade gjort snö av små små pappersbitar. Hur gammelfarmor sjungit "jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt Hurra!" men att det i just det tillfället "Då var det inte alls hurra, för morfar blev arg, så då sa jag det, det var inte alls hurra" Och så ler hon och dansar ner för trappan, Vilja som snart fyller 5 år och som redan lovat sina föräldrar att hon ska bli en bättre människa och sluta göra bus. Fast hos morfar finns inga stoppskyltar på kylskåpet, som hjälper en snart femåring att komma ihåg, när leken tar över och fantasin flödar fritt. De har bakat tårta och sett till så att mamma och pappa köpt hem riktigt god mat, allt för att jag snart fyller år.
De ger mig födelsedagsfrisyrer, sätter på mig alla sina hårband och hårspännen. Och Vide säger om och om igen, "Du blir så fin Dea, du blir så fin och du får låna mina hårband, du måste ha dem när Erik kommer."
Och jag gråter och berättar för dem att det är för att de gör mig så glad och för att jag älskar dem så himla, himla mycket.
Älskade kottar, ni ger mig så mycket livslust och kärlek. Vad vore jag utan er?
Inatt har jag sovit med fötterna ihoptrasslade med min älskade trasselsudd och med Eriks händer snurrandes mitt hår. Att de två sedan väckte mig på tok för tidigt och sedan somnade om båda två, det gör inte så mycket. För nu är jag hemma igen. Jag är där jag ska vara, ihoptrasslad med dessa två. Mina älskade killar.
Idag ska jag få träffa nya tillskottet till norrlandsfamiljen och i eftermiddag är jag bjuden på mitt eget födelsedagskalas som min gudson och hans storasyster planerat och fixat åt mig. Och snart ska jag mysa med finaste Melker, han ska bara vakna först!
Igår åkte de, min killar. De väntar på mig uppe i Norrland medan jag efter lite pusslande lyckades komma loss på torsdag eftermiddag och har bokat ett snabbtåg tillsammans med fina Maria-Maja. Torsdag kväll alltså. Då får jag gosa med mjuk kattmage och lägga huvudet i min grop vid hans axel.
Inatt har jag snurrat och letat i sängen efter en varm rygg att trycka kroppen mot. Jag har vaknat kl 5.30 och lyssnat efter Pucks missnöjda jamandes utanför vår stängda sovrumsdörr.
Sorgen. Den fortsätter att förvåna mig. Jag har haft den i så många år, jag har burit den, lagt den långt bak i huvudet, gömt den, släpat den och burit den igen. Ibland som ett ärr, en sårskorpa och ibland som ett öppet sår. Den ändrar form och styrka, men är ständigt där, närvarande och när som helst kan den slå ner mig igen.
Den har gjort det igen, kommit med full kraft in i min kropp och ut från min kropp, på samma gång. Fast jag egentligen vet så blir jag förvånad. Förvånad över att det fortfarande kan göra så ont. Sorgen, min ständiga livskamrat. Jag hoppas du snart ska bli lättare att bära igen.
26 år, fru, förskolepedagog, student, kreativ, flummig och catlady.
Välkomna in till min lilla hörna av internet, här får ni läsa mina tankar och funderingar kring livet. Just nu kretsar mycket kring vårt bröllop i sommar. Planering, klänningstankar och längtan efter att bli en familj på riktigt.
Hoppas att ni ska trivas härinne!
Puss A.
